Vänskap mellan stater - vem kan man lita på?

Är stater rationella egoister som inte bryr sig om vänskapsrelationer, eller finns det utrymme för solidaritet och nära band? Det beror framför allt på hur maktbalansen och staternas förhållande till fienden ser ut, menar Arash Heydarian Pashakhanlou, som analyserat hur Sverige bistod Finland mot Ryssland under finska vinterkriget samt hur Sverige agerade när Norge invaderades av Tyskland under andra världskriget.

I en studie som nyligen publicerats i tidskriften Cooperation and Conflict undersöker Arash Heydarian Pashakhanlou, universitetslektor och docent i krigsvetenskap vid Försvarshögskolan, och Felix Berenskötter vid University of London, hur vänskap kommer till uttryck i mellanstatliga relationer. Genom att titta på två konkreta fall utifrån ett teoretiskt ramverk definierar de vilka faktorer som avgör om ett land väljer att hjälpa sin vän i en kris mot en tredje part. De empiriska fall som analyseras är hur Sverige bistod Finland mot Ryssland under finska vinterkriget samt hur Sverige agerade när Norge blev invaderade av Tyskland under andra världskriget.

Rationella egoister eller vänner?

I litteraturen om internationella relationer finns det huvudsakligen två spår när det handlar om vänskapsband mellan stater. Det ena menar att stater är rationella egoister som bara bryr sig om sig själva och där det inte finns utrymme för vänskap. Den här synen utmanades av en annan teoribildning, där man menar att vänskap existerar och att stater skulle ställa upp för varandra om vännen blev attackerad av en tredje part.

– I den här studien tittar vi på om de här idéerna stämmer. Vi har utformat ett teoretiskt ramverk där vi menar att det framför allt är två huvudsakliga faktorer som avgör om man kommer att hjälpa sin vän i en kris mot en tredje part, säger Arash Heydarian Pashakhanlou.

Den första faktorn som har betydelse är hur relationen till fienden ser ut.
– Om man ser vännens fiende som sin egen fiende blir det mer sannolikt att man hjälper sin vän. Hjälpen blir då också mer öppen, omfattande och militär, säger Arash Heydarian Pashakhanlou.

Den andra faktorn som påverkar agerandet är maktbalansen. Ju starkare fienden är i förhållande till vännen och en själv, desto mindre sannolikt blir det att man hjälper vännen.

– Man tar ju en mycket större risk om man hjälper en svag part, och samtidigt är svag själv, gentemot en stark fiende, säger Arash Heydarian Pashakhanlou.

Verkligheten bekräftar teorin

Det är alltså både maktbalansen och förhållandet till fienden som avgör om och hur man hjälper sin vän.

– Det här är vår utgångspunkt och när vi analyserar de två empiriska fallen visar det sig att vårt ramverk verkar stämma ganska bra med verkligheten, säger Arash Heydarian Pashakhanlou.

I exemplet från finska vinterkriget ber Finlands regering officiellt om militärt stöd från Sverige flera gånger. Sverige avböjer, trots att man historiskt sett har en ganska frostig relation till Ryssland.

– Ryssland var en stark fiende och hade dessutom ett avtal med Tyskland där Hitler betonat att vi skulle hålla oss undan. Sverige var vid den här tiden ganska svagt militärt och det skulle bli för kostsamt att bistå Finland på det sättet. Man var inte villig att gå i direkt krig, men hade en solidaritet med Finland som tog sig uttryck till exempel i volontärhjälp, insamlingar och stöd i form av ammunition och vapen, säger Arash Heydarian Pashakhanlou.

När Norge invaderades av Tyskland 1940 gav Sverige däremot mycket mindre stöd jämfört med hur man agerat gentemot Finland.

– Det berodde framför allt på de här två faktorerna – maktbalansen och relationen till fienden, säger han.

Sverige hade inte samma problematiska relation till Tyskland som man hade till Ryssland, de ekonomiska och kulturella relationerna var snarare ganska goda och historiskt sett har utbytet mellan länderna varit stort.

– Tyskland var ingen historisk ärkefiende, och då blir man ju mindre sugen på att gå ut i strid mot dem. När det gäller maktbalansen så var Sverige ganska utsatt, Tyskland skulle relativt lätt ha kunnat ta kontroll över Sverige, vilket ledde till att man prioriterade jaget framför vännen.

När maktbalansen sedan skiftar och Tyskland blir svagare, syns också en förskjutning i hur Sverige agerade gentemot Norge.

– Från 1943 och framåt börjar Sverige hjälpa Norge mer än man gjort tidigare. Det sammanfaller med när det börjar gå sämre för Tyskland i kriget och maktbalansen förskjuts.

Bidrag till forskningsfältet

Inom internationella relationer utgår man ofta från stormakter som exempelvis USA när man utformar de teoretiska ramverken.

– Vi ville därför applicera teorin på empiri från de skandinaviska länderna, som är ett ganska underutforskat område. Det finns dessutom en bild av att de skandinaviska länderna är ovanligt fredliga och har unika vänskapsrelationer, vilket gjorde att det blev ett intressant exempel för att undersöka vänskapsrelationer, menar Arash Heydarian Pashakhanlou.

Resultaten är ett bidrag till forskningsfältet, men kan också vara ett medskick till policymakare och politiker.

– Det finns ett utrymme för viss solidaritet och vänskap inom internationella relationer, men man kan inte vara för optimistisk eller naiv. Det gäller att ha ett tillräckligt starkt försvar för att inte hamna i beroendeställning, även om man har goda grannar i regionen, säger Arash Heydarian Pashakhanlou.

Josefin Svensson