Östeuropeiska länders strategiförändringar efter Nato- och EU-medlemskap

I en ny bok analyserar forskare vid Försvarshögskolan hur och i vilken utsträckning elva länder i Östeuropa har anpassat sina försvarsstrategier sedan de gick med i EU och Nato. De tittar också närmare på hur skillnader och likheter mellan staternas strategier kan förklaras.

Mellan 1999 och 2013 utvidgades EU och Nato i fyra faser när elva östeuropeiska länder inkluderades i båda organisationerna. Länderna har några gemensamma drag, till exempel erfarenheter från kommunistisk diktatur under kalla kriget, som skulle kunna förklara likheter i beteende och agerande, men staternas strategiska anpassningar är långt ifrån enhetliga.

Förklarar skillnader i ländernas försvarsstrategier

I boken Military Strategies of the New European Allies: A Comparative Study analyserar Jacob Westberg, docent och universitetslektor i krigsvetenskap, och Håkan Edström, docent och universitetslektor i statsvetenskap, vad dessa skillnader beror på och introducerar tre variabler som kan förklarar staternas strategiska agerande. Det handlar om skillnader i relativ makt och position i det internationella systemet, staternas geografiska läge samt historiska erfarenheter relaterade till statsbyggandeprocesser, krig och väpnade konflikter.

– Vi analyserar ländernas försvarsstrategier genom en strukturerad jämförelse av officiella strategiska dokument. Teoretiskt och metodologiskt introducerar vi ett analytiskt ramverk som gör det möjligt att förklara både likheter och skillnader, förklarar Jacob Westberg.

Långsam anpassning efter medlemskap

Något som förvånade forskarna var trögheten i många av ländernas anpassningar efter att de gått med i Nato och EU.

– Vi trodde nog att den här transformationen skulle gå betydligt snabbare. I och med medlemskapen finns det ett transformationstryck, inte bara inom försvarspolitiken, utan även att göra andra anpassningar kopplade till EU-medlemskapet. Men det visade sig att det i många länder fanns en ovilja att genomföra det här när man väl blivit medlem, säger Håkan Edström.

– Här kan man också se skillnader mellan länderna. Staternas storlek har till exempel betydelse. De som i första hand klarade av att lägga handling till orden var de mer resursstarka staterna som Tjeckien, Polen och Rumänien, medan småstater hade mindre att erbjuda. Många av de mindre staterna ligger dessutom mer inbäddade i Natolandskapet, som till exempel Slovenien, och har därmed väldigt små incitament att genomföra förändringar, säger Jacob Westberg.

Strategisk utsatthet påverkar försvarsstrategierna

Ett annat resultat från analyserna är kopplat till ländernas geografi. De stater som delar landgräns med Ryssland har varit mindre benägna att släppa det nationella försvaret.

– Det är också de här länderna, till exempel Polen och Estland, som reagerade starkast på Georgienkriget 2008, säger Jacob Westberg.

Relationen till USA

Boken analyserar också hur länderna förhåller sig till USA och EU, och även här har geografi och till viss del historiska erfarenheter betydelse.

– De som knyter sig närmare USA är de länder som ser ett hot från Ryssland och uppfattar det som ett hot från en stormakt, och då behöver man en supermakts hjälp. Sedan har vi den sammanfattande variabeln strategisk utsatthet, som handlar både om geografi, om tillgång till egna militära resurser och om historiska erfarenheter. För de länder som ser sig som mest strategiskt utsatta är USA mycket viktigt, som i till exempel Polens fall, säger Jacob Westberg.

– När det gäller Polen tror vi också att erfarenheterna från andra världskriget spelar en roll. Då satt man i en kniptång mellan Nazityskland och Sovjetunionen, och trots att stormakterna Frankrike och Storbritannien utlovade hjälp så kom den aldrig fram. Det kan bidra till att man i dag är så mån om att inte bara alliera sig med USA utan även ha amerikansk militär närvaro i landet, säger Håkan Edström.

Flera variabler förklarar de strategiska anpassningarna

Ländernas olika strategiska anpassningar förklaras ofta av en kombination av olika variabler.

– Vi diskuterar hur staterna uppfattar sig vara mer eller mindre strategiskt utsatta. Då kan det geografiska läget och de historiska erfarenheterna vara förstärkande. Om staten dessutom är en liten aktör i det internationella systemet och är relativt resurssvag, kan den uppleva sig som strategiskt utsatt. Det här stämmer till exempel in på de tre baltiska länderna, säger Håkan Edström.

– Men även här ser vi skillnader. Litauen var till exempel mycket mer benägen att inrikta sina militära förmågor mot bidrag till internationella insatser än vad Estland var, även om detta svängt efter 2014, säger Jacob Westberg.

Ukrainakriget påverkar försvarsstrategierna

Det pågående kriget i Ukraina innebär att ytterliga några länder blivit frontstater mot Ryssland, vilket också påverkar deras militärstrategiska utveckling.

– Ukrainakriget är ju något av en strategisk chock. Tidigare var det fyra av de här länderna som gränsade mot Ryssland – Estland, Lettland, Litauen och Polen. Med kriget i Ukraina får vi ytterligare fyra nya frontstater – Slovakien, Rumänien, Ungern och Bulgarien, säger Jacob Westberg.

Josefin Svensson