Linda gillar utmaningen i det utvecklande ledarskapet

Konceptet för ledarskapsutbildningen Utveckling av grupp och ledare, UGL, bygger på att deltagarna vågar utmana sig själva och titta på sina egna styrkor och svagheter.

– Det kan verka lite läskigt, men att få den där kontakten med sig själv och andra tror jag är det som vi människor längtar allra mest efter i livet, säger Linda Strömberg, socionom, terapeut, enhetschef och numer även handledare för UGL.

Själv gick Linda Strömberg den veckolånga UGL-kursen redan 2011 och tyckte att det var en magisk upplevelse.

– Jag hade hört att kursen innebär att man blir tvungen att gå utanför sin komfortzon och jag älskar att utmana mig själv, så det var det jag gick i gång på. Jag uppfattade på en gång att en UGL är någonting hela annat än andra ledarskapsutbildningar.

Hon är utbildad socionom i botten och arbetar i Salems kommun som enhetschef för tre enheter med bland annat ungdomsmottagning, familjebehandlare och öppenvårdsteam. Det är nu tolv år sedan hon gick grundkursen i utvecklande ledarskap och det har präglat hennes sätt att leda sedan dess. De insikter och metoder som hon fick med sig då har blivit självklara i hennes eget ledarskap. Nu har hon även gått fördjupningskursen i utvecklande ledarskap, FUGL, och handledarutbildningen, HUGL.

– Jag tyckte att den första kursen var helt magisk. Den kursveckan satte djupare spår än de treåriga vidareutbildningarna som jag gått som terapeut. Det tycker jag säger rätt mycket. Det är väl därför jag valde att gå handledarutbildningen, för att jag vill vara i det här ledarskapskonceptet och ge det till andra.

Hur har det påverkat dig som ledare och i förlängningen din arbetsplats, rent konkret?

– Det skulle man ju egentligen behöva fråga min grupp om, vad de såg för skillnad.

– Men jag tror att det jag framför allt tog med mig är att se mig själv och min roll som en tydlig del i allt som händer. Att jag som ledare inte kan stå utanför och titta på.

Hon förklarar med en metafor som beskriver hur en ledare i ett system varken är mer eller mindre viktig än någon annan i systemet:

– Jag tänker mig att det är ungefär som att stå bredvid en å och se människor som kämpar i ån för att hitta en väg upp. Som ledare kan jag komma med käcka tips till dem som kämpar i ån, eller kasta ut en livboj. För mig innebar kursen en insikt om att jag behöver hoppa i ån och kämpa tillsammans med mina medarbetare. Det tycker jag är annorlunda med UGL. Den ställer rätt höga krav på självinsikt och mod som jag verkligen tycker att ledare idag behöver. Det går inte att plocka ur sig själv ur ekvationen.

Innebär de insikter som du fick med dig från kursen att du agerar annorlunda än innan, hoppar du alltid i ån numera?

– Jag är nog mycket mer transparent. Jag måste förtjäna mitt ledarskap och då behöver jag vara där med min sårbarhet, med min utsatthet. För det är ju en väldig skillnad att vara i ån. Jag ställer mig inte utanför och är någon form av expert eller bättre vetande. Det skapar en tillit hos mina medarbetare för mig som ledare.

Konkreta lärdomar

Linda gick UGL:en ett par år efter att hon hade fått en teamledarroll och hade jobbat med sin grupp en tid. Det innebar både att hon fick insikter om hur hon ville vara som ledare och om hur hon inte vill vara. Hon minns särskilt en övning under kursen som fått stor betydelse för hur hon löser svåra arbetsuppgifter ännu idag.

– Vi skulle lösa en uppgift i grupp och slet för att komma fram till ett konsensusbeslut inom den tid som vi fått för uppgiften. När vi sedan presenterade resultatet frågade vår handledare: ”Är ni nöjda med det här resultatet”?

– Och det var det ju ingen i gruppen som var. Vi hade bara försökt leverera i tid på den uppgift vi fått. Då sa handledaren att: ”Ni hade kunnat fråga efter mer tid, och det hade ni kanske kunnat få, och sedan kunde ni ha levererat något som ni faktiskt kan stå för.”

Det har hon tagit fasta på i många olika situationer i sitt nuvarande arbete.

I nästan alla situationer hinner man stanna upp, reflektera och kanske be om mer tid. Även i de ganska akuta barnärenden som jag har, där det ofta kan vara kris och svåra saker att hantera, så hinner man stanna upp och reflektera.

Det handlar om både mod och självkännedom

Linda Strömberg tror att det handlar om mod och att vara tillräckligt trygg för att våga att visa att man behöver mer instruktioner för att kunna lösa sin uppgift.

– Via ledarskapsutbildningarna har jag fått det, och en ganska stark tydlighet i att jag vet vad jag behöver. Och om jag inte får den tid eller utrymme jag behöver från min organisation eller från min chef vågar jag även vara lite obekväm.

Hon nämner också vikten av självkännedom och att reflektera över sina vägval i olika arbetssituationer.

– Man behöver få med reflektion i allt man gör, det är så vi lär oss att tänka nytt. Och det är när vi tappar reflektionen som vi kan gå vilse. Det är viktigt också att hela tiden gå tillbaka till sig själv och känna efter ”hur känns det i magen på mig just nu, stämmer det här med mina värderingar, är det här någonting som jag kan stå för, även framöver?”. Om jag inte kan svara ja på det får jag göra om.

Måste våga utmana sin självbild

Linda Strömberg använder till exempel det som kallas ”big five” i sin arbetsgrupp. Det innebär att man tittar på olika delar av individernas personlighet med styrkor och svagheter, både för att se vilka delar som är starkast hos en individ men också för att se hur man funkar i en grupp med andras egenskaper och styrkor.

Alla kanske inte vågar utmana sin självbild och är rädda för att bli avslöjade som en dålig chef?

– Ja, när jag pratar om försvarets ledarskapsutbildningar så är det en del som säger att ”Nämen gud det där låter ju jätteobehagligt, varför skulle jag utsätta mig för det där?”.

Enligt Linda Strömberg handlar kursen inte om att manipulera deltagarna eller att provocera fram dåliga beteenden utan snarare om mänskliga möten där man får de andra kursdeltagarnas bild av en själv som person och får möjlighet att få syn på sig själv och utvecklas.

– Man får hela tiden mycket information om hur man uppfattas av andra. Som terapeut jobbar man alltid med sig själv som verktyg, och då är det ju en ”berättelse” om sig själv som man utgår från. Men efter att ha gått en UGL så har man också tio andra personers berättelse om sig själv. Det är väldigt svårt att inte påverkas av det.

Hon menar att i de flesta andra sammanhang sätter vi in varandra i roller och oftast i olika former av maktstrukturer. Men på en UGL-kurs är det här och nu som gäller, kursdeltagarna får väldigt lite utrymme att prata om sin titel eller om vad de arbetar med.

– Och våra beteenden ljuger inte. De visar hur vi agerar när vi kommer in i en grupp, vilken roll vi tar, om vi hälsar på folk, om vi är den som tar över eller börjar avbryta. Vad jag än gör så kommer jag att visa mig. Och det kommer jag att få feedback på. Det är otroligt utvecklande och innebär att man blir lite naken och sårbar, men också väldigt äkta.

Monika Wallström