Försvarsbeslutet ur ett strategiskt perspektiv

Riksdagen antog den 15 december den nya försvarspropositionen för 2021-2025, som lägger grunden för en ny krigsorganisation som ska vara fullt utbyggd till 2030.
– Vi befinner oss återigen i ett sammanhang där det nationella försvaret är i fokus, samtidigt som vi också ska samarbeta med andra och bistå de länder som omfattas av den svenska solidaritetsdeklarationen, säger Jacob Westberg.

Den nya försvarspropositionen innebär bland annat att den svenska krigsorganisationen utökas från dagens 60 000 personer till 90 000 personer 2030. Ett antal regementen och flottiljer ska återetableras och antalet värnpliktiga öka successivt för att 2025 uppgå till 8 000 per år.

– Det här är en förstärkning och fortsättning på 2015 års försvarsproposition där man skruvar upp ambitionerna och tillför ännu mer medel. Man gör det bland annat mot bakgrund av ett fortsatt försämrat säkerhetsläge i Europa, säger Jacob Westberg, universitetslektor och docent i krigsvetenskap vid Försvarshögskolan.

Han forskar bland annat om svensk militärstrategi och har analyserat de olika säkerhetsstrategier som Sverige tillämpat under den 200-åriga fredsperioden sedan Napoleonkrigens slut i boken Svenska säkerhetsstrategier 1814-2014, som i mars 2021 utkommer i en ny upplaga där även det senaste försvarsbeslutet analyseras.

– Vi befinner oss återigen i ett sammanhang där det nationella försvaret är i fokus, samtidigt som vi också ska samarbeta med andra och bistå de länder som omfattas av den svenska solidaritetsdeklarationen, säger han.

Totalförsvaret under kalla kriget

För att jämföra med en period när Sverige senast hade något som kan kallas ett totalförsvar får man backa bandet till kalla kriget, som utmärktes av stora försvarssatsningar.

– Det var läxan efter andra världskriget. Under 1950-talet låg de svenska försvarsutgifterna på 4,7 procent av BNP, att jämföra med det tidiga 2010-talet då vi var nere på runt 1 procent av BNP, säger Jacob Westberg.

Under kalla kriget kunde det svenska försvaret mobilisera uppemot 800 000 man och flygvapnet ansågs under en tid vara ett av de största i världen. Invasionsförsvaret byggde på idén att landet skulle kunna motstå ett angrepp av främmande makt och att hela landet skulle försvaras.

– Efter kalla kriget gick vi in i en ny era där man skulle satsa på kvalitet i stället för kvantitet, säger Jacob Westberg.

Omställning till insatsförsvar

Under 1990-talet seglar nya typer av hot upp på agendan, som internationell brottslighet, terrorism och andra problem sammanhörande med sönderfallande stater.

– Internationella insatser får gradvis allt större betydelse eftersom det ansågs att den här typen av problem måste bemötas på plats tillsammans med andra.

Det leder till att Försvarsmakten under 2000-talet ställer om till ett insatsförsvar i stället för ett totalförsvar, där huvuduppgiften inte längre är att försvara den egna nationen utan i stället främst fokuserar på internationella insatser i samarbete med andra. Totalförsvaret läggs ned 2004 och 2009 läggs även den allmänna värnplikten på is.

– Man räknar inte längre med en attack mot nationen och sänker försvarsutgifterna radikalt, säger Jacob Westberg.

Försämrat säkerhetsläge

Men kriget i Georgien 2008, liksom ett ändrat militärt övningsmönster från ryskt håll, leder så småningom till en återupplivad svensk försvarsdebatt. Den får bränsle efter en intervju i Svenska Dagbladet den 30 december 2012 med den dåvarande överbefälhavaren Sverker Göransson, då han uttrycker att Sverige bara klarar att hålla ställningarna mot ett militärt angrepp under en veckas tid i en begränsad del av landet.

– Det här uttalandet slår ner som en chock, vilket det inte borde göra med tanke på hur man dragit ned resurserna. Rysslands militära angrepp mot Ukraina och annekteringen av Krimhalvön 2014 leder också till att man inte kan se på kriget i Georgien som en engångshändelse, säger Jacob Westberg.

Förstärkning av totalförsvaret

När sedan ett nytt försvarsbeslut kommer 2015 anger det en ny riktning, där fokus ligger på att verka krigsavhållande och försvara landet mot angrepp, både med egen kraft och tillsammans med andra.

– Här börjar man tillföra ekonomiska medel igen och lyfter den gamla idén om ett totalförsvar där det civila och militära försvaret ska verka tillsammans.

2020 års försvarsproposition som nyligen presenterats ska vara ett finansierat återtagande av den svenska försvarsförmågan.

– Det är viktigt att vara medveten om att det tar tid. De medel som tillförs ger finansiering i ett först läge fram till 2025, men det nya nationella försvaret kommer inte att vara på plats förrän 2030. Frågan är hur vi ska skydda oss de närmaste tio åren?

Fokus på samarbeten

Här blir samarbete med likasinnade stater en viktig aspekt. I propositionen lyfts ett nära samarbete med Finland, innefattande en gemensam försvarsplanering och planer på militär samverkan om något av länderna blir angripet, som ett komplement till de nationella försvarsansträngningarna.

– Vi har en lagstiftning som innebär att vi ska kunna bistå andra landet i händelse av kris, men om det handlar om ett militärt angrepp måste riksdagen först göra tummen upp. Vi har inte heller några bindande förpliktelser till Finland till exempel, vilket innebär att vi fortfarande kan kalla oss militärt alliansfria. Jag tror att det här är något som kan skapa problem när det gäller hur långt samarbetet kan fördjupas. Och kan man verkligen lita på att det andra landet tillför resurser när det gäller?

Även befolkningen behöver bli medveten om att ett angrepp på det ena landet är ett angrepp på båda, menar Jacob Westberg.

– Det har funnits gemensamma planer tidigare, men när Finland invaderades 1939 menade dåvarande statsminister Per-Albin Hansson att han inte trodde att det gick att motivera den svenska befolkningen att gå i krig mot Sovjetunionen med mindre än att Sverige blivit angripet.

Förhoppning är att ett samarbete ska göra ett angrepp upplevs som mer kostsamt, men det förutsätter att fienden uppfattar samarbetet som trovärdigt.

– Jag tror att vi skulle vinna på att löpa linan ut och inför en allians. Frågan är också hur långt de svenska och finska resurserna räcker? Det finns en risk att de inte är tillräckliga även om de slås ihop. Därför behöver vi fortsätta att samarbeta genom andra bi- och multilaterala avtal och underhålla relationerna till USA, till exempel, så att vi på kort tid kan skapa en större gemensam operativ förmåga.

Vilka är de största utmaningarna när det gäller att genomföra de förändringar som beskrivs i årets försvarsbeslut?

– En utmaning är det som Försvarsmakten inte har kontroll över själv, som tillgång till långsiktig finansiering av reformerna. En annan utmaning är tillväxten, där många olika faktorer sätter gränserna. Om vi ska ha dubbelt så många värnpliktiga om några år måste det finnas fler officerare som kan utbilda dem, och den grundläggande officersutbildningen tar tre år. Och om fler regementen ska byggas upp behövs även fler högre officerare, vilket är en ytterligare utmaning, säger Jacob Westberg.

Han menar att de tvära kasten som Försvarsmakten upplevt, att gå från nationellt försvar till invasionsförsvar, och så tillbaka till nationellt försvar igen, visar på ett glapp i insats- och resursstrategierna.

– Insatsstrategier handlar om hur vi ska använda våra resurser. Dessa kan relativt snabbt ominriktas, men strategier för att skapa dessa resurser tar längre tid att förändra. Det går ganska snabbt att avveckla, men det tar betydligt längre tid att bygga upp.

Josefin Svensson