Resiliens och risk – klyftan mellan teori och praktik

I en nyutgiven bok – Resilience in the Pacific and the Caribbean: the Local Construction of Disaster Risk Reduction – analyserar Simon Hollis varför internationella utvecklingsprojekt ofta misslyckas med att nå sitt främsta mål: att öka lokalsamhällens resiliens.

Både stater och organisationer har antingen finansierat eller implementerat hundratals utvecklingsprojekt med syftet att stärka människors möjligheter att bli självförsörjande och reagera effektivt vid katastrofer. Om projekten lyckats eller inte har dock varit svårt att urskilja i många fall.

– Jag hävdar att en anledning till att många projekt når begränsade framgångar är klyftan mellan global och lokal nivå vad gäller synen på vad resiliens egentligen innebär, säger Simon Hollis, universitetslektor i statsvetenskap vid Försvarshögskolan.

Fältstudier i Karibien och Stillahavsområdet

Boken ”Resilience in the Pacific and the Carabbean: the Local Construction of Disaster Risk Reduction” är baserad på forskning om hur öbor i Karibien och Stillahavsområdet ser på just resiliens och risk.

– Jag har bland annat intervjuat chefer och medarbetare för katastrofinsatser och internationella organisationer, ambassadörer, taxichaufförer, konstnärer och byledare. Syftet med intervjuerna var att öka förståelsen för hur risk och resiliens uppfattas, både av de som arbetar med insatserna för katastrofriskreducering och av de som mottar den här sortens utvecklingsstöd. Intervjuerna kompletterades också med analyser av olika konstformer, som poesi, prosa, måleri och musik från Stillahavsområdet och Karibien, berättar Simon Hollis.

Katastrofriskreducering (disaster risk reduction) är ett systematiskt tillvägagångssätt för att identifiera, bedöma och minska risker för katastrofer. Det syftar också till att minska den socioekonomiska sårbarheten i samband med katastrofer.

– Jag valde att titta på just Stillahavsområdet och Karibien eftersom regionerna utsätts för liknande typer av naturkatastrofer, som stormar, orkaner och jordbävningar, men upplever katastroferna på väldigt olika sätt, säger Simon Hollis.

Personorienterad ansats behövs

Utifrån studiens resultat menar Simon Hollis att den dominerande synen på katastrofriskreducering kommer att fortsätta vara bristfällig, så länge internationella organisationer inte prioriterar en mer personorienterad ansats i begreppsbildningen av resiliens.

– En personorienterad ansats tar avstamp i vår förmåga att se våra kroppsliga svagheter och begränsningar som boende i riskfyllda miljöer, förklarar han.

– Det får oss att hitta lösningar i gemenskap med andra människor med en känsla av empati och värdighet. Att kunna uppskatta andras värde oavsett funktionshinder, etnicitet, sexuell läggning eller ursprung bidrar till en känsla av tillhörighet och solidaritet. Detta lägger i sin tur en grund för att uppnå verklig resiliens och sporrar oss att ompröva de dominerande top-down, utilitaristiska och framtidsorienterade strategierna som finns hos många internationella organisationer, menar Simon Hollis.

Resultaten bidrar till forskningen om resiliens och riskreducering i samband med naturkatastrofer.

– Jag hoppas att resultaten kan påverka hur internationella organisationer och stater utformar sina utvecklingsprogram i framtiden. Forskningen visar ju bland annat att ett personorienterat tillvägagångssätt kan leda till mer framgångsrika projekt, säger Simon Hollis.