Rysk militär vilseledning i Afghanistan och på Krim

Det finns många likheter mellan hur Sovjetunionen och Ryssland använde sig av vilseledning i samband med invasionen av Afghanistan 1979 och på Krim 2014. I båda fallen var vilseledning ett komplement till de militära operationerna, men på Krim lyckades Ryssland bibehålla effekten under en längre tid. Det visar en jämförande studie som nyligen publicerats i Kungliga krigsvetenskapsakademiens Handlingar och tidskrift.

– Vi jämför hur forna Sovjetunionen och Ryssland använt sig av vilseledning i Afghanistan 1979 och på Krim 2014, och undersöker vad man kan dra för lärdomar av det, säger Markus Göransson, biträdande universitetslektor i krigsvetenskap vid Försvarshögskolan.

I Afghanistan maskerades invasionen som en truppförsändelse till den afghanska regimen, som hade efterfrågat sovjetiskt militärt stöd för att bekämpa ett uppror i landet.

– När Sovjetunionen gick in i Afghanistan i december 1979 uppgav man att det var just i syfte att bistå med att bekämpa upproret, men egentligen ville man avsätta det afghanska ledarskapet eftersom det ansågs opålitligt, säger Markus Göransson.

En sovjetisk specialstyrka, bestående av i huvudsak centralasiatiska soldater förklädda till afghanska soldater, lyckades besegra de försvarande trupperna som skyddade Tajbeg-palatset i Kabul där Afghanistans president Hafizullah Amin befann sig. Presidenten dödades under anfallet under oklara omständigheter.

Vid ockupationen av Krim 2014 användes också vilseledning som taktik för att skapa förvirring.

– Man använde omärkta uniformer, ljög i media och förnekade att ryska trupper var inblandade oroligheterna. Under den förvirring som skapades tog man över strategiska platser och lyckades därmed ta kontroll över halvön.

Många likheter

De båda operationerna har många likheter. I Afghanistan var de sovjetiska trupperna förklädda till inhemska soldater, och eftersom de var av centralasiatiskt ursprung talade många av dem samma språk som de afghanska soldaterna.

– En utomstående person hade därför inte kunna skilja dem åt. Vissa tror att man gjorde så här för att vilseleda de försvarande inhemska trupperna, och det lyckades man ju med till viss del, men det var framför allt för att vilseleda västvärlden, som hade ögonen på Sovjetunionen.

På samma sätt var det på Krim, där många ukrainare såg igenom Rysslands agerande och var fullt medvetna om att det var ryska soldater i de omärkta uniformerna.

– Men det var inte dem man ville vilseleda genom att ta av förbandsförteckningarna, utan västvärlden. Genom det här agerandet skapade man förvirring och senarelade protesterna från väst.

Teoretiskt ramverk

I artikeln analyseras vilseledning utifrån ett teoretiskt ramverk hämtat från den amerikanske forskaren Barton Whaley, som menar att all vilseledning består av två komponenter; dissimulation - att dölja det verkliga, samt simulation - att visa det falska. De här begreppen hänger ihop och kan brytas ned i underliggande kategorier.

– Samtliga begrepp uppträdde både på Krim och i Afghanistan, men det som skiljde dem åt och gjorde invasionen av Krim mer sofistikerad, var att i Afghanistan satsade man allt på ett kort. Man ville dölja för den afghanska regimen att man försökte avsätta den, men när det väl var uppenbart så var vilseledningen över. Men på Krim, även efter att det blev uppenbart att det var ryska trupper som invaderat halvön, uppnådde man en effekt av vilseledning, säger Markus Göransson.

Taktik som behöver förnyas

Vilseledning - maskirovka - är en central del i den ryska krigföringen. Det som är utmärkande för taktiken är att den konstant behöver förnyas för att vara effektiv.

– Man måste hela tiden hitta nya sätt att göra det. När Ryssland gick in i Krim förväntade sig inte västvärlden att man till exempel skulle ljuga så grovt. Då var man inte beredd, men jag tror inte att man skulle göra samma misstag i dag.

Studien bidrar till diskussionen om rysk vilseledning, och Markus Göransson menar att det finns en stor kontinuitet i hur Ryssland använder sig av strategin, även om det har skett en utveckling över tid.

– Övertagandet av Krim skedde till exempel med väldigt lite blodspillan. Vissa menar att det tyder på att Ryssland har lärt sig att föra krig på ett nytt sätt, att man kan nedkämpa en motståndare utan vapenmakt genom informationspåverkan och vilseledning.

Men Markus Göransson håller inte med om att själva krigföringen har förändrats i grunden.

– Vi anser att man kanske missförstår vad som hände på Krim. Det var inte så att man lyckades ta över utan vapenmakt, man lyckades undvika fysiska sammandrabbningar och använde sig av vilseledning och informationspåverkan för att flytta in ryska styrkor och ta över kontrollen. Förvirringen var ett sätt att bana väg för det fysiska övertagandet, men det säger ingenting nytt om själva krigföringen. Man var bara extremt framgångsrik på grund av de omständigheter som rådde där.