Porträtt av Oscar Larsson och Carl Rådestad.

Oscar Larsson, biträdande universitetslektor i krigsvetenskap, och Carl Rådestad, analytiker vid CTSS, får tidskriften Critical Policy Studies pris för bästa artikel skriven av juniora forskare.

Artikel om ansvarsförskjutning från stat till individ prisas

Oscar Larsson och Carl Rådestad har fått tidskriften Critical Policy Studies pris för bästa artikel skriven av juniora forskare 2021. I artikeln analyserar de den ansvarsförskjutning från stat till medborgare som är synlig i centrala styrdokument vid svenska krishanteringsmyndigheter.

I artikeln går Oscar Larsson, biträdande universitetslektor i krigsvetenskap, och Carl Rådestad, analytiker vid Centrum för totalförsvar och samhällets säkerhet (CTSS), igenom policydokument från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) från 1995 till 2017. De har även gjort intervjuer med strateger vid myndigheten.

– Analyserna av det empiriska materialet pekar på en ansvarsförskjutning över tid, både vad gäller inbjudan av privata aktörer i krishanteringssystemet och hur man allt mer betonar individens ansvar, säger Oscar Larsson.

Att ett ökat ansvar skjutits över till medborgarna är något som också är tydligt i till exempel krishanteringen under covid-19-pandemin, menar han.

– Myndigheterna betonar i hög grad individens ansvar att göra bedömningar av vad som är rimligt – ska jag till exempel ta bussen eller gå in på det här köpcentret – i stället för att som i många andra länder ha tydliga regler som gäller för alla. Den här ansvarsförskjutningen var tydlig i policydokumenten och har synliggjorts i kriser därefter.

Individens aktörskap i kläm

Artikeln pekar även på att det saknas strukturer för att ta hand om individens engagemang, som samtidigt efterfrågas.

– Det läggs ett tydligt ansvar på medborgarna, till exempel att man ska klara sig minst en vecka hemma om krisen kommer, men civilsamhället och de statliga myndigheterna har inte byggt upp den organisation som krävs för att ta hand om de frivilliga krafter som skulle behöva ställa upp vid en kris, säger Carl Rådestad.

– Det vi försöker peka på empiriskt i artikeln är att det finns ett vakuum efter nedmonteringen av det civila försvaret och uppbyggnaden av krisberedskapssystemet där individens aktörskap har hamnat i kläm. Det finns inte strukturer eller organisatoriska förutsättningar för att utnyttja de frivilliga krafter och det engagemang som finns hos individen, fortsätter han.

Politisk diskussion om individens ansvar efterfrågas

Carl Rådestad hoppas att artikeln ska bidra till att öka förståelsen hos svenska krishanteringsmyndigheter för att ansvarsfördelningen i deras policybeslut har betydelse, och att man behöver skapa strukturer för att stötta individens aktörskap.

– Det är också viktigt att det förs en politisk diskussion om hur långt individens respektive statens ansvar sträcker sig och hur de kan förenas, eller inte förenas, i ett krishanteringssystem, säger Oscar Larsson.

Både Oscar Larsson och Carl Rådestad menar att artikelns styrka är att den synliggör tendenser och konflikter i det svenska krishanteringssystemet och på så vis bidrar till en viktig politisk diskussion.

– Att den är empiriskt grundad i verkligheten och kan peka på den här ansvarsförskjutningen över tid tror jag är en anledning till att den blev uppmärksammad, säger Carl Rådestad.

Josefin Svensson

Juryns prismotivering:

We sought the paper by Rådestad and Larsson on crisis management in Swedish security management was strongest for three reasons.
First, it does an excellent job of weaving together a) an empirical examination how concepts of exceptionalism and emergency develop and unfold in neoliberal governance age b) with a wider critique of the neoliberal discourse of exceptionalism, and c) an innovative conceptualization of contestation in the context of crisis management.
Secondly, expanding on the securitization literature, the paper proposes its own innovative concept. It argues that "critical agency" (p. 87) can develop in response to neoliberal securitization and contribute to a "changing nature of crisis and security management" (p. 88).
Importantly, thirdly, this is not just treated as an empirical observation which can then induce a theory of critical agency within academic circles. Instead, the authors also embark on a key mission statement of CPS when they propose that critical agency can - and perhaps should - be a democratic alternative to governing states of exception.
The jury thinks that this is an important, conceptually well-founded and empirically illustrated, insight in times of expansionary risk management from migration and financial markets to pandemics.