Begränsad effekt för strategiska berättelser om covid-19

Hur har USA och Kina spridit strategiska berättelser om sig själva och varandra under covid-19-pandemin? Det tittar forskare närmare på i en artikel som publicerats i tidskriften Contemporary Security Policy.

Strategiska narrativ, det vill säga berättelser medvetet konstruerade i syfte att få andra att reagera på ett visst sätt på en händelse, är ett välkänt begrepp inom internationella relationer och utrikespolitisk praxis.

– Stater och andra aktörer har länge varit intresserade av att sprida sina egna berättelser, men vår studie visar att det inte är så lätt att bli attraktiv på det här viset. Andra stater känner sig inte tvungna att förhålla sig till dessa narrativ utan är mer intresserade av att sprida sina egna framgångsberättelser, säger Linus Hagström, professor i statsvetenskap vid Försvarshögskolan, som genomfört studien tillsammans med Karl Gustafsson, universitetslektor i internationella relationer vid Stockholms universitet.

Konkurrerande narrativ från två stormakter

När covid-19-pandemin slog till i början av 2020 tog det inte lång tid innan forskare och experter började kommentera hur USA och Kina på varsitt håll försökte konstruera och sprida strategiska berättelser om händelseutvecklingen. Man frågade sig också vad den här maktkampen mellan olika narrativ skulle kunna få för konsekvenser för den pågående världspolitiska maktförskjutningen från USA till Kina.

– Vi ville därför undersöka hur de kinesiska och amerikanska berättelserna om pandemin konstruerades, spreds, togs emot och refererades till av beslutsfattare i Australien, Indien, Sydkorea, Turkiet och Storbritannien, fem stater av betydelse i den USA-ledda världsordningen, säger Linus Hagström.

Kvalitativ och kvantitativ studie

Den kvalitativa delen av studien är baserad på tal, presskonferenser och Twitterinlägg från Trump-administrationen, samt på tal, intervjuer och Twitterinlägg på engelska från Kinas utrikesminister Wang Yi och det kinesiska utrikesdepartementet.

– Utifrån det här materialet kunde vi sedan definiera två olika narrativ från Kina respektive USA som vi ville undersöka närmare, säger Linus Hagström.

De amerikanska narrativen handlade framför allt om att Kina försökte dölja covid-19-utbrottet, vägrade samarbeta i utredningar och lurade WHO, samt att USA agerade proaktivt mot covid-19 på ett sätt som ingen annan nation gjort och att Trump-administrationen varit mycket framgångsrik.

Kina betonade i hög grad berättelser om internationella samarbeten och lyfte narrativ om landet som en förebild på den internationella arenan eftersom den inhemska krishanteringen var så effektiv och att man bistått andra länder med hjälp, samt att USA ägnade sig åt politisering och stigmatisering på ett sätt som var farligare än själva viruset.

– Det är intressant att Kina i sina narrativ begränsades av berättelser som är viktiga för den USA-ledda världsordningen, och betonade internationella samarbeten och multilaterism, på ett sätt som Trump-administrationen inte alls gjorde, säger Linus Hagström.

För att få en bild av hur narrativen spreds och fick fäste gjorde forskarna sedan en kvantitativ analys där de tittade på hur utvalda sökord förekom i mer än 600 000 Twitterinlägg från officiella konton och beslutsfattare i de fem länderna.

Begränsade effekter

Analysen bekräftade USAs och Kinas strategiska narrativ men gav ett förvånansvärt magert resultat i de fem andra länderna, vilket pekar på att strategiska narrativ har förhållandevis begränsade effekter.

Den kvalitativa analysen visade att delar av de amerikanska berättelserna dök upp i Australien och i någon mån i Storbritannien, men i den kvantitativa delen återfanns bara några få Twitterinlägg från Storbritannien och Australien med liknande narrativ som de amerikanska. Indien, Sydkorea och Turkiet hyllade samarbetet med USA, men förde inte de amerikanska narrativen vidare.

Nyckelbegrepp från de kinesiska berättelserna återfanns i uttalanden från alla fem länderna, men Kina nämndes bara i samband med att samarbeten med landet lyftes. Kina förekom inte alls när stöd för internationellt samarbete och WHO diskuterades eller när stigmatisering av asiater kritiserades.

– Vi ser att både USA och Kina försökte sprida berättelser om sig själva som kapabla och ansvarstagande. De spred också narrativ om varandra som motsatsen till detta. Det tyder på att de tar strategiska narrativ på allvar, men publiken är begränsad, säger Linus Hagström.

Han hoppas att studien ska bidra med fördjupad och nyanserad kunskap om hur narrativ fungerar, och menar att det kan vara extra intressant att titta på de ledande berättelser som andra stater behöver ta hänsyn till.

– Narrativ är en viktig beståndsdel i världspolitiken, som upprätthålls och möjliggörs med de narrativ som är dominerande. Därför är det viktigt att ha koll på hur stater och aktörer förhåller sig till de här masternarrativen, men också om det sker förändringar i olika staters och aktörers förhållningssätt till dem.

Josefin Svensson