Hur myndighetspersonal förhåller sig till asylsökande som försvinner

I sin avhandling utforskar Anna Hammarstedt hur anställda vid svenska myndigheter förhåller sig till asylsökande som försvinner eller avviker under asylprocessens gång.
– De anställda förväntas arbeta inom ett system där individer antingen är inskrivna eller utskrivna. När asylsökande försvinner uppstår ett mellanläge som är svårt att förhålla sig till, säger hon.

I avhandlingen undersöker Anna Hammarstedt styrningen av det hon kallar för försvunnenhet (missingness) inom det svenska asylsystemet. Hon har intervjuat omkring 40 anställda som jobbar med asylprocesser på olika vis inom Migrationsverket, socialtjänsten och Polismyndigheten för att sedan analysera intervjuerna med hjälp av en diskursanalys inspirerad av filosofen Michel Foucault. Genom att studera de resonemang som förekommer i intervjuerna utforskar hon hur de anställda försöker hantera den osäkerhet som försvunnenhet innebär.

Olika tolkningar vid samma myndighet

Resultaten visar att anställda vid de olika myndigheterna hanterar försvunnenhet på olika sätt, och att även anställda inom samma myndighet arbetar och tolkar begreppet på olika vis.

– Det beror bland annat på om det handlar om ensamkommande barn eller vuxna och var i processen de försvunnit.

I analysen tittar hon framför allt på hur uttryck för kontroll och omsorg förekommer i de anställdas berättelser.

– Det svenska asylsystemet har ju varit ganska öppet, om man till exempel jämför med det amerikanska. De asylsökande har till exempel kunnat bo var de vill, även om detta har stramats åt på senare år. Det jag såg var i stället en annan form av kontroll, som de anställda inte alltid uppfattade som just kontroll.

Anställda försökte till exempel kontrollera den information som asylsökande fick för att förhindra att de försvann. När det gällde ensamkommande barn handlade det mycket om social kontroll, som att de skulle vara delaktiga i matrutiner och att man kontrollerade hur mycket de pratade i telefon eller gick ut på promenader.

– Man övervakade beteenden, vilket rättfärdigades med att man ville skydda barnen från människohandel.

Anpassar sig till att asylsökande försvinner

Resultaten visar också att systemet anpassat sig till försvunnenhet och att det är något som tas med i beräkningen när man planerar insatser av olika slag.

– Till exempel vid asylutredningar eller återvändandesamtal med personer från länder som enligt statistiken tidigare avvikit i högre omfattning kallade man alldeles för många till intervju eller bokade in för få tolkar eftersom man räknade med att många inte skulle dyka upp.

Både kontroll och omsorg

De anställda vid Migrationsverket och socialtjänsten beskrev ofta en process som handlade mycket om hur försvunnenhet kan registreras i systemet och hur det då är möjligt att kontrollera personen även om den inte är där. Vid socialtjänsten var definitionen generellt sett lite mer flytande. Samtidigt förekom det i vissa intervjuer en beskrivning av en process där man inte alltid nöjde sig med att ha kontroll över idén om den försvunna personen, utan också strävade efter att få reda på var individen befann sig rent fysiskt. Den här processen beskrevs utifrån diskurser av kontroll och diskurser av omsorg.

– Där var det viktigare att ha en social kontakt med de personer som försvunnit och det fanns ett tydligare intresse för vad som hände dem.

En övergripande slutsats är att oavsett myndighet var det sällan som försvunnenhet beskrevs som en konsekvens av asylsystemet i sig.

– Det förekom ofta i intervjuerna att försvunnenhet ansågs vara något som hände någon annanstans. Ofta menade man att det är själva systemet som bestämmer hur länge individen får eller inte får vara en del av det.

Riktlinjer kontra praktik

Idén till avhandlingen växte fram när Anna Hammarstedt arbetade som handläggare vid Migrationsverket.

– Jag tycket att det var så märkligt att asylsökande barn och ungdomar försvann under asylprocessen, och att det aldrig var ett ämne som kom upp till diskussion till exempel i media.

Sverige fick i februari 2015 kritik från FN:s barnkonvention för att inte ha vidtagit tillräckliga åtgärder i samband med ensamkommande barns försvinnande. Det resulterade i att Länsstyrelsen i Stockholms län byggde upp ett nätverk för att underlätta samarbetet mellan myndigheter och den frivilliga sektorn.

– Då lade man mycket vikt vid ordet förvunnen, när blir till exempel någon som avviker försvunnen. Det finns formella riktlinjer för det här och jag blev intresserad av hur det fungerar i praktiken. Används terminologin som det är tänkt och hur påverkar det hur man agerar?

Avhandlingen är den första i sitt slag som tittar på försvunnenhet ur anställdas perspektiv, och Anna Hammarstedt hoppas att resultaten ska användas som grund för vidare forskning.

– Angående policy kring hur man bör förhålla sig till försvunnenhet hoppas jag att min avhandling kan göra avtryck till exempel när det gäller språk och hur språk spelar roll. Asylsystemet är så komplext, och det behövs mer grundläggande forskning som tittar både på de asylsökandes perspektiv och de som arbetar inom systemet för att förstå konsekvenserna av det. Därefter kan man utveckla bredare rekommendationer och policy kring detta, säger hon.

Josefin Svensson