Hur vetenskapliga idéer återspeglas i modern krigföring

Den nya reviderade upplagan av Antoine Bousquets bok The Scientific Way of Warfare: Order and Chaos on the Battlefields of Modernity redogör för hur vetenskapliga idéer återspeglas i krigföringens teorier och praktiker.
– Boken är ett försök att berätta historien om modern krigföring i relation till vetenskapens och teknikens historia, säger han.

Den nya reviderade upplagan av Antoine Bousquets bok The Scientific Way of Warfare: Order and Chaos on the Battlefields of Modernity redogör för hur vetenskapliga idéer återspeglas i krigföringens teorier och praktiker.
– Boken är ett försök att berätta historien om modern krigföring i relation till vetenskapens och teknikens historia, säger han.

I boken The Scientific Way of Warfare tittar Antoine Bousquet närmare på fyra perioder i historien, från 1600-talet fram till i dag, då vissa vetenskapliga idéer blir dominerande inom militärt tänkande.

– Jag är intresserad av hur vetenskapliga idéer återspeglas i krigföringens teorier och praktiker, säger han.

Mekanik och urverk

I början av den vetenskapliga revolutionen på 1600- och 1700-talen var idéer om mekanik centrala.

– Vid den här tiden är teorier om gravitation och massans rörelse dominerande, och den teknik som kopplas ihop med detta är urverket.

Under 1700-talet ansågs urverket vara den mest sofistikerade tekniken och det blev också en utgångspunkt för att förstå och organisera världen.

– Till exempel solsystemet beskrevs som ett avancerat urverk och urverket blev en strävan för samhället.

Den militära motsvarigheten till dessa idéer blev en den hårt drillade armén - the clockwork army - där allt var noga inövat och strikt följde de order som slagits fast av befälhavaren.

Motoriseringen av militären

Boken går sedan vidare in i 1800-talet där energi och termodynamik får allt större betydelse inom vetenskapen.

– Här är det motorn som blir den dominerande tekniken och driver den industriella revolutionen framåt. Den blir också en modell för samhället. Vi gå ifrån idén att universum är ett urverk som kommer att ticka på för evigt, till tanken att det i stället lyder under en termodynamisk process som så småningom kommer att upphöra, förklarar Antoine Bousquet.

I militära sammanhang översätts det här till militära förband som i allt högre grad använder energi, både i utvecklingen av vapen och artilleri, men också när det gäller motoriseringen av de väpnade styrkorna.

– Detta leder till en eskalering av krigets destruktivitet och lägger grunden för massarméer, säger Antoine Bousquet.

Antoine Bousquet är docent och universitetslektor i statsvetenskap vid Försvarshögskolan.

Information och cybernetik

Andra världskriget blir sedan en övergång från termodynamisk krigföring till den efterföljande perioden som domineras av cybernetisk krigföring. Nu är det tongivande vetenskapliga konceptet inte längre energi eller massa utan information.

– Det hänger ihop med utvecklingen av datorn, cybernetik och informationsteori, vilket leder till att vi ser världen som huvudsakligen bestående av informationsprocesser.

Cybernetiken intresserar sig bland annat för reglering av system genom återkoppling av information. Jämfört med urverket, som inte kunde ändra sitt beteende autonomt, kan ett cybernetiskt system kontinuerligt anpassa sig till vad som pågår.

– Det betyder också att människor och maskiner blir mycket mer integrerade, eftersom människor också förstås som system som bearbetar information. Vi börjar till exempel att tänka på den mänskliga hjärnan som en dator, säger han.

Omfattande dator- och telekommunikation

Målet med informationsprocesserna i den militära kontexten är framför allt stabilitet, eller att nå ett specifikt mål, som den styrda missilen. Samtidigt byggs omfattande ledningssystem med hjälp av dator- och telekommunikationsteknik.

– Arméer som brukade fungera med hjälp av order och kommandon går över till begreppen kommando och kontroll. Skillnaden är att kontrollen är kontinuerlig. Här får man ständigt ny information som gör att de order som skickas genom den militära hierarkin kan justeras allt eftersom. Det här blir tydligt i samband med kalla kriget där Sovjetunionen och USA befinner sig i ett system där de hela tiden balanserar varandra.

USA ligger i framkant när det gäller de nya metoderna, men när de använder sig av cybernetisk krigföring i Vietnam går det inte riktigt som de tänkt sig.

– De har ett mycket sofistikerat ledningssystem och tror att de kämpar mot en militärt svagare motståndare, och att de därmed kommer att vinna. Men efterhand blir det tydligt att deras hierarkiska system tenderar att blockeras, att informationen inte alltid kommer dit den ska och ibland leder till fel slutsatser, bland annat när det gäller hur det går för USA i kriget.

Den decentraliserade kaoplexiska ordningen

USA:s bakslag i Vietnam lägger grunden för den sista perioden som boken belyser – den så kallade kaoplexiska ordningen – som Antoine Bousquet hävdar att vi fortfarande befinner oss i.

– Den uppstår delvis som en konsekvens av Vietnamkriget, men också på grund av vetenskapliga idéer som utvecklas från början av 1970-talet och som för oss bortom cybernetikens gränser.

Ordet kaoplexitet som förekommer i boken är en kombination av orden komplexitet och kaos, som blir begrepp inom olika former av vetenskapliga teorier under den här tiden.

– Det täcker många olika områden, som seismologi, vädermodellering och studier av stora djurgrupper. Vad forskare upptäcker när de börjar modellera dessa komplexa system som består av många olika delar, är att datorn inte alltid ger den förutsägbarhet vi förväntar oss, bland annat eftersom vi har att göra med icke-linjära system som inte alltid agerar förutsägbart.

Man upptäcker att den här typen av icke-linjära system kan utveckla nya beteende och anpassa sig efter olika förutsättningar. I ett militärt sammanhang blir det förknippat med ett ökande intresse för decentralisering, där den motsvarande tekniken blir nätverket.

– Dessa idéer börjar utvecklas i militära sammanhang på 1980-talet, men framför allt på 1990-talet, och kulminerar i teorier om så kallas nätverkscentrerad krigföring - network centric warfare. Idéerna är inspirerade av kaos- och komplexitetsteori och menar att decentralisering och spridning av information kommer att leda till mycket mer anpassningsbara och flexibla försvarsmakter.

Reviderad tio år efter kriget i Irak

Den första upplagan av boken, som är baserad på Antoine Bousquets doktorsavhandling, blev klar 2007, ungefär halvvägs in i Irakkriget som pågick mellan 2003 och 2011.

– I boken försökte jag förstå vikten av dessa nya vetenskapliga idéer och hur de påverkade militärt tänkande under den här tiden.

Till exempel sågs Al-Qaida som en decentraliserad organisation som var särskilt svår för västerländska stater att bekämpa eftersom den omgrupperade och anpassade sig och inte hade en centraliserad struktur.

– Snabbheten i den tidiga invasionen av Irak sågs i början som en bekräftelse av den nätverkscentrerade krigföringen. Men sedan började det gå snett i Irak och man omvärderade de nya idéerna.

Det var ungefär här som boken avslutades 2007, och i den nya reviderade upplagan tittar Antoine Bousquet närmare på vad som hänt sedan dess.

– Det jag upptäckte var att kaoplexitet fortfarande är det som gäller inom det militära tänkandet.

Vikten av nätverk och decentralisering betonas

De militära metoderna som togs i bruk efter invasionen av Irak, oavsett om det handlade om upprorsbekämpning eller terrorism, betonade alla vikten av nätverk och decentralisering.

– Bortom krigen i Irak och Afghanistan, på väg in i en ny era stormaktsrivalitet, består alla de senaste doktrinära koncepten av idéer baserade på kaoplexisk krigföring. Idéernas potential har dock aldrig infriats, ändå fortsätter stater att gå tillbaka till dem.

Han menar att det finns en grundläggande spänning i det här. Försvarsmakter vill vara decentraliserade, horisontella och adaptiva organisationer, samtidigt som de har begränsningar i att de är just statliga försvarsmakter.

– Statliga militära organisationer är inte horisontella nätverk, de är i sig hierarkiska. Och om de skulle bli horisontella organisationer kan de utvecklas till något helt annat som vi kanske inte alls vill ha. Så den här kaoplexa eran kanske aldrig kan förverkligas eftersom den går emot det som är den statliga militära organisationens natur. Och en helt kaoplex armé kanske är något som vi egentligen inte alls vill ha.

Josefin Svensson