Alumnen Linnéa Engström om vägen till Bryssel

Engagemanget för jämställdhet, klimat och säkerhetspolitik har tagit FHS-alumnen Linnéa Engström ända till Europaparlamentet. En drömkarriär för många, men för Linnéa finns inga hemligheter bakom framgången: — Jag har aldrig varit en strateg. Det kanske ser ut så i efterhand, men jag har bara gjort det som jag tycker är kul.

Resa till Ryssland väckte engagemang

— Under min första termin på universitetet pluggade jag ryska på Uppsala universitet. Det var jättesvårt! Jag kuggade väl en eller två kurser. Men jag tyckte ändå att det var så spännande. Jag fick chans att delta i ett EU-projekt där unga människor från alla medlemsstater fick åka till Ryssland. Jag kom till den tunga industristaden Samara vid Volga. Staden var stängd ända fram till 1995 eftersom det stora rymdprojektet pågick där. Det man slås av i en sådan typisk rysk industristad är dels hur mycket tid människor spenderar i köer och den fruktansvärda nedsmutsningen. Jag förstod vilket fantastiskt land Sverige är med vår stadsplanering och vårt miljötänk. Jag slogs också av hur män behandlas i det ryska samhället. Om man inte vill att ens son ska gå in i det militära till exempel, då är man inte lojal mot statsapparaten. Det var helt mindblowing. Då började jag engagera mig.

På din hemsida skriver du att om vi inte satsar på jämställdhet kan vi glömma klimatet. Hur hänger det ihop?

— Klimatförändringarna är ju väldigt orättvisa: de slår väldigt olika mot olika människor och olika samhällen, men också mot olika grupper. Det är alltid de fattigaste, de mest diskriminerade och mest sårbara som tar den största smällen. Konsekvenserna ser vi redan idag när de tar en skranglig båt till Europa. Samtidigt är de som stannar kvar i lokala samhällen oftast kvinnor, eftersom det är de som brukar jorden. 60-80% av jordbrukare i utsatta länder är kvinnor. Men klimatförändringarna gör till exempel att en plats som Afrikas horn inte kommer kunna gå att leva på.

Tillbaka till Försvarshögskolan. Hur upplevde du dina studier här?

— Innan jag började här hade jag arbetat 4-5 år på heltid, men kände att jag hade fastnat lite och ville utvecklas. Så då pluggade jag magisterprogrammet i statsvetenskap och tyckte det var väldigt kul och utvecklande. Vi var väl fyra-fem som kom från arbetslivet då, och nästan alla hoppade av. Det är jättesvårt att ha haft en yrkesidentitet och sen sätta sig i skolbänken och bli behandlad som en student igen. Men tar man sig igenom det får man mycket tillbaka. När jag skrev min uppsats tyckte jag det var så kul, jag var så peppad! Jag upplevde Försvarshögskolan som en trygg plats, litet och intimt.

Vilka är dina bästa råd till någon som vill gå i dina fotspår?

— Jag har aldrig varit en strateg. Det kanske ser ut så i efterhand, men jag har bara gjort det som jag har tycker är kul. Autenticitet kan man inte fejka, och om man vill ha en politisk karriär är det väldigt viktigt. Det tycker jag är viktigt för vår demokrati — politiken går mot att bli mer för en elit som har skolats in i ett ungdomsförbund och gått vidare därifrån. Jag har inte gått den vägen, och då är det tuffare.

— Sen tycker jag det är bra att nörda in sig på något och bli bäst på det, vad det nu än är. Att göra sig oersättlig inom den lilla nischen. Då kommer folk också förknippa en med det.

— Och självklart: kunskap är makt! Vi lever i en så föränderlig värld med så mycket brus. I den verkligheten måste man skärma av sig och läsa på. Men vi lever fortfarande i en ordning där man själv måste utveckla sitt analytiska tankesätt och ta ställning till information. EU-politiken är otroligt faktabaserad och teknisk. Man måste gilla att ta sig in i komplicerade grejer och läsa på. Och det lär man sig om man har en akademisk utbildning.