Framtidens krigföring i ryskt perspektiv

En stark västerländsk fiendebild och fokus på icke-militär krigföring är två aspekter som präglar den ryska synen på framtidens krig. Det visar de analyser av ryska militära och krigsvetenskapliga diskussioner som genomförts vid Försvarshögskolan.

Markus Göransson, biträdande universitetslektor i krigsvetenskap, har sedan 2019 varit projektledare för den forskning vid Försvarshögskolan som riktar in sig på rysk krigsvetenskaplig debatt inom ramen för Försvarsmaktens program Forskning och teknikutveckling.

– Tillsammans med universitetslektor Piotr Wawrzeniuk och professor Gunnar Åselius har jag tittat på de militära och krigsvetenskapliga diskussioner som förs i offentliga fora i Ryssland, som vetenskapliga publikationer och krigsvetenskapliga tidskrifter, för att besvara olika frågeställningar som varierat över tid, säger Markus Göransson.

Fienden från väst

En fråga handlar om hur Ryssland ser på framtidens krig. Vilka resonemang förs och vad ser man för framtida hotbilder? Här är det några aspekter som framträder särskilt tydligt i de tidskrifter och publikationer som Markus Göransson analyserat.

– För det första har man fortfarande en väldigt stark västerländsk fiendebild, precis som man hade under kalla kriget, som tränger ut andra potentiella fiender. Man talar till exempel knappt alls om Kina. Och i den mån man talar om terrorister eller upprorsmakare i den ryska periferin, vilket man gjorde mycket under 1990-talet, kopplar man det ofta till västerländskt agerande, som att en illasinnad västvärld står bakom aktionerna.

Västvärlden framstår alltså som den mest framträdande både nutida och framtida fienden för Ryssland, där i princip alla hot man förställer sig härstammar från väst på olika vis. Ett annat tydligt perspektiv är betoningen på icke-militär krigföring.

– Risken för ett fullskaligt konventionellt krig eller kärnvapenkrig tonas ned. Det anses inte vara helt uteslutet, men ses som mindre sannolikt och det är inte där fokus ligger, säger Markus Göransson.

Icke-militär krigföring betyder i det här sammanhanget åtgärder som en fientligt inställd stat kan vidta för att undergräva Ryssland eller andra stater inom det ryska intresseområdet. Det kan till exempel handla om stöd till proteströrelser, ekonomiska eller diplomatiska maktmedel och informationskampanjer.

– Här rör man sig ganska snabbt mot rena konspirationsteorier i vissa artiklar. Vissa påstår att till exempel Sovjetunionens och Jugoslaviens kollaps var resultat av västerländsk icke-militär krigföring och andra talar om olika kognitiva vapen där man försöker påverka den ryska kulturen och identiteten, säger Markus Göransson.

Diskussionen ska ses mot bakgrund av de proteströrelser som blossat upp i forna sovjetstater, som Ukraina, Georgien, Kirgizistan och Belarus.

– Dessa proteströrelser, inklusive den arabiska våren, tolkas i alla fall delvis som resultat av västerländskt agerande. Många ryska militärvetare menar också att den här typen av icke-militär krigföring kan eskalera till något mycket värre, som det till exempel gjorde i Syrien, och att Rysslands väpnade styrkor måste förbereda sig för den här typen av krig.

Ryssland behöver därför militära styrkor som kan agera snabbt, ibland på stora avstånd, i olika operationsmiljöer. De behöver också kunna fatta självständiga beslut och ta initiativ, samtidigt som de ska kunna ledas effektivt.

– För att lyckas behöver man också snabba och effektiva lednings- och sambandssystem, vilket är något man riktar in sig på. Det är tydligt att idéerna har hämtats från erfarenheterna i Syrien, där man också sett betydelsen av att kunna samarbeta med lokala aktörer, säger Markus Göransson.

Olika former av icke-militär krigföring

En annan fråga som analyserats inom ramen för Rysslandsprojektet handlar om den ryska debatten om just icke-militär krigföring.

– Idén väcktes under det första delprojektet om framtidens krigföring. Eftersom icke-militär krigföring tog upp en så stor del av den ryska militära debatten kan man anta att det är något som kan komma att påverka relationen mellan väst och Ryssland, både i dag och i framtiden, säger Markus Göransson.

I diskussionerna blir det tydligt att icke-militär krigföring ses som ett väldigt brett begrepp. Fenomen som i andra sammanhang skulle beskrivas som diplomati eller åtgärder som inte alls är krigslika tolkas inom ett militärt paradigm.

– När man till exempel ser proteströrelser som en form av krigföring tillskriver man dem en betydelse som de inte nödvändigtvis har.

Hur företeelser blir militära hot

Markus Göransson har analyserat diskussionerna om icke-militär krigföring med hjälp av ett teoretiskt ramverk inom internationella relationer som kallas securitization – säkerhetisering på svenska. Det beskriver den process som leder till att olika företeelser framställs som säkerhetsfrågor.

– Jag har tittat på begreppen färgrevolutioner, informationskrigföring och hybridkrigföring som används i rysk militär debatt, och undersökt hur de konstruerar vissa fenomen som säkerhetshot i den ryska militära debatten, säger Markus Göransson.

Proteströrelser, som de olika färgrevolutionerna som uppstått i flera länder i före detta Sovjetunionen och på Balkan under 2000-talet, ses i ett ryskt perspektiv som åtgärder initierade av väst för att flytta fram sina positioner.

– Så i stället för att se de här proteströrelserna, som till största delen var fredliga, som uttryck för ett legitimt folkligt missnöje och kritik mot politisk korruption och dysfunktionalitet, ser man dem som uttryck för västerländsk aggression mot Ryssland. Det är ett exempel på hur man gör om ett fenomen till ett säkerhetshot.

Även informationskrig är ett brett begrepp i den ryska debatten, och omfattar enligt vanligt förekommande definitioner nästan alla typ av utländskt informationsagerande i Ryssland.

– Allt som påverkar den ryska informationsmiljön sorteras under informationskrigföring.

Hybridkrigföring

Även hybridkrigföring, det tredje begreppet som Markus Göransson analyserat, inkluderar ett stort antal fenomen.

– Här har man dragit det ännu längre, och innefattar ett mycket stort antal företeelser, både militära och icke-militära, som skulle kunna uppfattas som något slags hot mot Ryssland. Det kan handla om allt ifrån epidemier till människorättsaktivister och media. Om man kallar allt detta för hybridkrigföring ser man ett stort antal hot mot Ryssland.

Markus Göransson menar dock att det är viktigt att inte tillmäta de ryska militära och krigsvetenskapliga diskussionerna om icke-militär krigföring alltför stor akademisk tyngd.

– Man ska vara medveten om att begreppen har en väldigt kraftig politisk slagsida. Det är inte neutrala analyser som vill begripliggöra en samtid, utan de har en politisk udd.

Vissa forskare menar att debatten kan tolkas som ett uttryck för inhemska maktkamper i Ryssland mellan till exempel försvarsministeriet och andra delar av den ryska statsapparaten.

– Då kan det finnas ett egenintresse i att peka på ett stort antal hot för att säkerställa sin egen ställning. Det är dock frågor som jag inte diskuterar i analysen, men som är viktiga att ha med sig och undersöka vidare, menar Markus Göransson och fortsätter:

– Det är intressant att förstå hur man föreställer sig krigföring i Ryssland. Ett vanligt tankefel är ju annars att man projicerar sina egna antaganden på den andra parten, vilket man ofta gjort historiskt. Därför är det viktigt att sätta sig in i hur motståndaren tänker och försöka redogöra för deras perspektiv. Och i just de här frågeställningarna och med det här materialet känner vi att vi kan bidra.

Josefin Svensson