Trygg i medierollen som militär expert

Sedan Rysslands invasion av Ukraina för snart ett år sedan har Joakim Paasikivi gjort sig oumbärlig som uttolkare av både ryskt anfallskrig och av ukrainskt försvar i tv, radio och tidningar. Själv informerar han sig via nyhetsmedia och Twitter.

Joakim Paasikivi har jobbat den allra största delen av sitt yrkesliv inom Försvarsmakten, både på Högkvarteret och på den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (Must). Han har också flerårig erfarenhet av utlandstjänstgöring. Men rollen som expert i krigsstrategi i media är ny och har enligt honom själv öppnat en ny värld.

– Det är jätteintressant. Jag är imponerad över hur professionella de är, de som vill ta del av det som kallas min expertis. De vill göra ett genuint bra jobb. Och sedan att få träffa sådana storheter som journalisterna Lubna El-Shanti, Bengt Norborg och Malcolm Dixelius är fantastiskt.

– Jag har tidigare varit oerhört skeptisk till media generellt, i synnerhet när man som jag jobbat i verksamheter där man försöker undvika media, som på Must till exempel.

Erfarenheten inger förtroende

Gemensamt för varje intervjusituation, i tv, radio eller i någon av de stora tidningsdrakarna, är att du verkar genuint kunnig om rysk krigsstrategi. Vart kommer kunskapen ifrån?

– Hela 1900-talet var Ryssland den dimensionerande fienden. Så då tittade vi mycket på Sovjetunionen. Inte så att jag var specialiserad, men strategin var ju underförstått att vi skulle skjuta på ryssarna när de skulle invadera oss.

– Sedan så hjälper kanske min familjehistoria till lite grand.

Joakim Paasikivi har till hälften påbrå från Estland, den andra hälften är till lika delar finsk och svensk. Att hans mor kom med en liten båt som flykting från Estland 1944, att farfarsfar Juho Kusti Paasikivi var politiskt aktiv med början under den ryska tiden och sedermera Finlands president de första tio åren av efterkrigstiden och att hans farfar dog vid fronten under Fortsättningskriget har förstås bidragit till ett tydligt fokus på den stora grannen i öster.

– Men jag tycker också att det är så mycket från Sovjet som går igen i Ryssland att det har underlättat analysen. Jag lär mig även av mina kolleger när vi pratar med varandra och jag läser väldigt mycket, artiklar och tweets.

Och varifrån kommer självförtroendet?

– Jag är väl för korkad för att vara rädd. Nej, men skämt åsido så tycker jag att jag vet vilken min låda är, och vet när jag har på fötterna för att kunna spekulera eller inte. Det är ju inte så att jag bara skjuter från höften, jag tror mig ha en en relativt god militär allmänbildning.

Har du haft fel någon gång?

– Jag har haft en massa fel, men inte katastrofalt fel, än. Sedan har jag varit för tidsoptimistisk några gånger, på så vis att jag tror att saker ska gå fortare än vad de gör. Det är möjligt att det är lite för lätt att förledas av kartan och inte titta ordentligt på avstånden.

Men du har inte sagt något som du har ångrat sedan, som du hoppats i efterhand att ingen märkte?

– Nej, och allting jag har sagt har ju exponerats i media, så det är ju ingen risk att det inte skulle ha blivit påkommet.

Sociala mediers betydelse för både analysen och själva kriget

En stor del av Joakim Paasikivis input får han via sociala medier. Han har vad han själv kallar för en ”tittglugg” på Twitter. Men han skriver ingenting där själv. Däremot söker han ibland på sig själv för att se vad som skrivs om honom.

– Ibland är det några som är positiva, men det är en mindre del. Det finns däremot alltid en lång rad belackare som säger att jag inte har haft rätt i någonting som jag har sagt. Men, belackarna ger aldrig något exempel på mina påstådda felanalyser och det gör att jag i någon mån blir lugnad. För kan de inte peka på något exempel där jag haft fel så har det väl gått hyfsat i alla fall, tänker jag.

Det finns mycket information att hämta på sociala medier. Journalister, experter och allmänheten såväl som ryska och ukrainska soldater twittrar och instagrammar om krigshändelser och delar med sig av bilder och filmer. Vad innebär det att alla mer eller mindre kan följa kriget i realtid?

– Det innebär att det finns mycket mer information om det här kriget än något annat krig i historien. Tidigare var det oftast för lite information som kom för sent och ofta var fel.

– Nu kan det fortfarande bli fel, men det går i alla fall inte att skylla på att det är för lite och för sent. Informationen finns där, men den är svår att tyda. Särskilt för oss som inte kan ryska eller ukrainska, så det ger en skev bild naturligtvis. Men jag tycker ändå att genom att sålla rätt kraftigt – med de inbyggda problemen i åtanke – så är informationen väldigt användbar.

Samtidigt, förklarar han, utgör den bara en del av helheten i hans analys där yrkeserfarenheten får hjälpa till med en slags rimlighetsbedömning tillsammans med vad som står att läsa i artiklar, analyser av tankesmedjor och andra typer av media.

– Den information som redan är bearbetad, som den som de stora tidningarna har fått av sina korrespondenter, den kan jag använda för att stämma av med det som jag uppfattat. Jag ligger förstås alltid efter, av naturliga skäl, eftersom jag inte håller på med nyheter utan med möjliga konsekvenser av det som det rapporteras om. Men när jag väger samman annan information, som till exempel översättningar av ryska telegram, med den jag själv har så går det att göra sig en rimlig bild.

Informationspåverkan en del av kriget

Kriget har pågått i snart ett år och båda sidor använder informationsoperationer för att påverka opinion. Den information som sprids och de analyser som görs påverkar förstås hur omgivande länder agerar. Hur skulle du säga att det påverkar kriget?

– Det påverkar förutsättningarna för kriget. Den ryska informationsstrategin, både gentemot det egna folket och utåt, handlar väldigt mycket om kärnvapenhot. Medan jag uppfattar att den ukrainska strategin handlar om att maximera vapenstöd och att mobilisera västvärldens generella stöd.

Här på Försvarshögskolan arbetar många av de forskare och experter som allmänheten mött i media under året som gått. Stämmer ni av era analyser med varandra?

– Nej, det gör vi inte. Det är klart att vi träffar på varandra på jobbet. Men jag ingår inte i något nätverk och jag vill inte heller göra det, därför att då blir det inte längre min uppfattning. Även om diskussionen i sig kan vara intressant så är den lika problematisk som all annan information i den bemärkelsen att alla gör sina egna bedömningar och jag kan inte stå för någon annans bedömning, till exempel i tv.

Du har ju verkligen nått fram till den breda allmänheten. Även min mamma uppe i Norrbotten pratar om Joakim Paasikivi.

– Ja, det sägs att jag har gjort det. Och jag brukar säga att som gammal infanterist så tänker jag i tre kilometer i timmen, och det verkar funka när man ska tala i tv, skämtar han.

– Men kanske också för att jag själv alltid har tyckt illa om experter som pratar fikonspråk. I någon utsträckning så hamnar man lätt i jargong och fackspråk, men det måste vara begripligt. Därför använder jag hellre en terminologi som mina kollegor retar sig på än en som allmänheten inte förstår.

Militär lärare vid Försvarshögskolan

Under 2021, mitt under coronapandemin, började Joakim Paasikivi arbeta som lärare i militär strategi vid Försvarshögskolan. Innan dess utbildade han officerare från olika länder vid internationella Baltic Defence College i Tartu, Estland. Trivs du i lärarrollen?

– Ja det gör jag, jag tror att jag är okej på den också.

Som militär lärare håller han seminarier, främst med officerarna som går på Högre officersprogrammet, och diskuterar allt från stridsteknik till taktik och strategi, kärnvapen och världshandel.

– Våra seminarier går ut på att diskutera och att lära oss av diskussionerna som uppstår. Det är intressant, särskilt att det är professionella yrkespersoner med bred erfarenhet som jag också lär mig jättemycket av.

Vad händer framöver i ditt yrkesliv?

– Jag ska väl gå i pension. Jag har vid väldigt få tillfällen i mitt yrkesliv haft en plan, jag har snarare haft tur. Under de sista årtiondena på 1900-talet ägnade jag mig åt att utbilda folk att skjuta hål i pappfigurer, krasst uttryckt. Och majoriteten av 2000-talet har jag suttit på stab och jobbat en del utomlands. De senaste åren har jag utbildat officerare. Och det har visat sig att jag tycker att det har varit rätt kul hela tiden.

Monika Wallström