”Både Ryssland som stat och Putin kan hållas ansvariga för folkrättsbrott”

Folkrätten etablerar ett antal universellt accepterade regler som reglerar staters inbördes relationer och agerande i fred och konflikt. Men vilka folkrättsliga verktyg finns det egentligen för att förhindra att en konflikt bryter ut när en stat struntar i de folkrättsliga principerna, som ju är fallet med Rysslands invasion av Ukraina? Och vilka lagar gäller i krig och konflikt? Jann Kleffner, professor i folkrätt, reder ut begreppen.

När får ett land använda våld mot en annan stat?

– Folkrätten förbjuder att stater använder våld mot en annan stat, med undantag för två specifika situationer: när FN:s säkerhetsråd har auktoriserat det, eller när en stat agerar i självförsvar mot ett väpnat angrepp, säger Jann Kleffner, professor i folkrätt vid Centrum för operativ juridik och folkrätt på Försvarshögskolan.

Det betyder alltså att Rysslands invasion av Ukraina strider mot folkrätten?

– Ja, den var inte sanktionerad av FN, och Rysslands argument att de agerar i självförsvar håller inte heller folkrättsligt.

I sitt tal den 24 februari 2022 hänvisade Putin till FN-stadgans rätt till självförsvar i ett försök att legitimera invasionen. Ståndpunkten att Ryssland använder våld i självförsvar intogs även i Rysslands rapport till säkerhetsrådet samma dag. Man specificerade dock inte vilket väpnat angrepp man hävdade att Ryssland försvarade sig mot.

– Den mest uppenbara förklaringen ligger i att Ryssland inte utsatts för ett väpnat angrepp av Ukraina. Folkrätten tillåter inte heller ett förebyggande självförsvar. Istället är det Ukraina som i det aktuella fallet har den folkrättsliga rätten att agera i självförsvar mot det väpnade angrepp de är utsatta för, en rättighet som de kan välja att utföra själva, eller tillsammans med andra stater enligt den kollektiva självförsvarsrätten.

Vad reglerar krigets lagar?

– Krigets lagar, ibland benämnt internationell humanitär rätt, har tagits fram med syftet att balansera humanitära aspekter och militär nödvändighet i väpnade konflikter.

De etablerar ett antal grundläggande principer, som alla involverade parter måste respektera och leva upp till, bland annat distinktionsprincipen, som innebär att de krigförande parterna måste skilja på militära mål å ena sidan, och civila och civila objekt å andra sidan.

Även proportionalitetsprincipen, som förbjuder anfall som riskerar att resultera i skada på civila eller civila objekt som är överdriven i förhållande till den militära nyttan, liksom skyddet av de som inte deltar i stridigheterna, måste respekteras. Parterna måste även leva upp till försiktighetsprincipen, som förpliktigar dem att vidta alla rimliga försiktighetsåtgärder i sina anfall, samt förbudet och regleringen av vissa typer av vapen, vapensystem och stridsmetoder.

– Dessa principer gäller i samma utsträckning för både Ryssland och Ukraina, oavsett det faktum att det får anses vara Ryssland som brutit mot FN-stadgans våldsförbud genom sin invasion av Ukraina, säger Jann Kleffner.

Förutom de stridande parternas skyldigheter att respektera krigets lagar har dessutom alla övriga stater som inte deltar i den väpnade konflikten, inklusive Sverige, en skyldighet att utöva sitt inflytande för att säkerställa respekten för krigets lagar.

Vad får det för konsekvenser när en stat bryter mot folkrätten och inte respekterar krigets lagar?

– Stater kan hållas ansvariga under folkrätten. Den mest uppenbara konsekvensen när en stat bryter mot folkrätten är att den har en skyldighet att upphöra med brotten och att lämna garantier för att de inte ska upprepas.

En vidare konsekvens är att en stat är skyldig att gottgöra för de brott mot folkrätten som den är ansvarig för. Gottgörelse kan ske på olika sätt, bland annat genom att återställa situationen som staten befann sig innan brottet begicks. I fallet Ukraina kan det handla om att dra tillbaka väpnade styrkor och återuppbygga landet. Gottgörelse kan också ske genom kompensation, som att betala för skador som orsakats, eller genom att ge upprättelse i form av en ursäkt eller att lagföra individer som misstänks för brott mot folkrätten.

– Ett annat instrument i upprätthållandet av statligt ansvar är motåtgärder, det vill säga åtgärder som i sig inte är i enlighet med en viss folkrättslig regel, men som vidtas som motåtgärd mot en folkrättsvidrig handling. Inom krigets lagar är den möjligheten väldig begränsad i mån att vi har ett förbud av s.k. repressalier. Men förutom dessa begränsningar kan man tänka sig vissa sanktioner som de som nu riktas mot Ryssland, säger Jann Kleffner.

Reglerna för statsansvar fastlägger även att konsekvenser för vissa särskilt allvarliga brott, som aggression och krigsförbrytelser, sträcker sig vidare genom att rätten att vidta motåtgärder inte är begränsad till den utsatta staten, i detta fall Ukraina, utan tillfaller även andra stater, som till exempel Sverige.

– Dessutom är alla stater skyldiga att inte erkänna den situation som aggressionen resulterar i som laglig.

Med andra ord, när Rysslands aggression resulterar i en ockupation av Ukraina är alla stater skyldiga att inte erkänna ockupationen som laglig. De måste också samarbeta för att med lagliga medel förhindra att brottet (aggressionen) fortsätter.

– Den yttersta konsekvensen av Rysslands aggression mot Ukraina är att landet inte bara har rätt till självförsvar, utan även att andra stater (på Ukrainas begäran) kan bistå Ukraina i detta självförsvar under rätten till kollektivt självförsvar. Detta skulle däremot innebära att andra stater skulle bruka våld mot Ryssland, vilket riskerar att ytterligare utöka konflikten till någon form av tredje världskrig. Ingen stat har dock än så länge antytt en vilja att använda våld mot Ryssland till stöd för Ukraina, även om sådant våld i kollektivt självförsvar skulle vara lagligt, säger Jann Kleffner.

Vad säger folkrätten om möjligheten att ställa Putin inför rätta efter kriget?

– I tillägg till reglerna om statligt ansvar kan även individer hållas ansvariga för vissa brott mot folkrätten, som till exempel aggressionsbrott, folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Dessa brott kan prövas i nationella eller internationella domstolar, givet att de har jurisdiktion.

Att flera stater hänförde situationen i Ukraina till Internationella brottmålsdomstolen (ICC) innebär att ICC kan utöva jurisdiktion över de brott som uppfyller rekvisiten för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsbrott och som begås i Ukraina.

– Situationen är mer komplicerad vad gäller aggressionsbrottet, eftersom ICC bara kan utöva jurisdiktion över det brottet när och om FN:s säkerhetsråd hänför situationen till ICC. Eftersom Ryssland har vetorätt i säkerhetsrådet är det inte troligt att det sker. Då återstår nationella domstolar, vilket inte heller är helt okomplicerat.

– En möjlighet är att Putin åtalas i nationell domstol. Det skulle kunna vara rysk domstol, vilket är osannolikt utan regimskifte i Ryssland. Även en lagföring i ukrainsk domstol är juridisk möjlig men faktisk osannolik, bland annat eftersom dessa troligen kommer stå under rysk kontroll, ha ersatts av rysk marionett regim, eller på grund av oförmåga. Dessutom skulle en lagföring i ukrainsk domstol eller i en annan stats domstol medföra utmaningar på grund av Putins immunitet. Men även om möjligheterna att åtala Putin är små givet dessa omständigheter har den internationella rätten ett långt och gott minne. Det tog till exempel Jugoslavientribunalen inte mindre än 26 år att fälla Ratko Mladic för brott begångna i forna Jugoslavien på tidigt 90-tal, säger Jann Kleffner.

Josefin Svensson