Perspektiv: Därför är den ryska invasionen av Ukraina folkrättsvidrig

Rysslands krigföring i Ukraina kan uppfattas som en indikation på att folkrätten har blivit irrelevant eller i värsta fall helt kollapsat. Forskare vid Försvarshögskolan menar dock att det är precis tvärtom.

I situationer av extremt våld och antagonism kan folkrättens roll inte vara viktigare, eftersom den etablerar ett universellt – även av Ryssland - accepterat regelverk. Det är folkrätten som ger oss möjligheten att förstå och bedöma det narrativ som presenteras av Ukraina och en stor majoritet av det internationella samfundet å ena sidan, och av Ryssland å andra sidan. Även om deras argumentation inte kan vara mer olika, har de ändå något gemensamt. Retoriken kretsar kring några av folkrättens mest fundamentala principer: staters suveräna likställdhet, territoriella integritet, rätt till självbestämmande, fredlig tvistelösning, förbudet mot mellanstatlig våldsanvändning och att även väpnade konflikter regleras, först och främst genom krigets lagar.

Ukraina är och förblir en suverän stat

Folkrättsligt är och förblir Ukraina en suverän, självständig stat. Ukraina behöll 1991 efter självständigheten den plats i FN som dess föregångare innehaft sedan 1945, och är även medlem i flera internationella organisationer. Det finns dessutom flera avtal, inklusive med Ryssland, vilka följde på självständigheten, och som bekräftar att även Ryssland betraktat Ukraina som en suverän stat. Ett viktigt dokument är det så kallade Budapestmemorandumet från 1994 enligt vilket de tre kärnvapenmakterna Ryssland, USA och Storbritannien gav vissa försäkringar om Ukrainas säkerhet, territoriella integritet och suveränitet i samband med att landet lämnade ifrån sig sina kärnvapen från sovjettiden.

Dessutom var Putins tal den 21 februari fyllt av referenser till Ukraina som en suverän stat efter Sovjets sönderfall. Samtidigt uttryckte han sitt missnöje med denna utveckling och dess konsekvenser. Bland annat antydde Putin att han anser att Ukraina i dag inte är en suverän stat, eller att han i alla fall ifrågasätter Ukraina och dess regerings legitimitet, genom att hänvisa till regeringen som en korrupt, russofobisk och ny-nazistisk regim och en västerländsk lydstat som genomför folkmord på den egna rysktalande befolkningen.

Folkrätten innehåller dock ingen grund för att sådana påståenden skulle leda till att Ukraina förlorar sin suveränitet. Inte heller om en regering förlorade sin legitimitet skulle det påverka statens suveränitet, eller resultera i en rätt för en annan stat att begå våldshandlingar mot den staten. Detta innebär alltså att även om de anklagelser som Ryssland riktat mot Ukraina skulle vara sanna, vilket verkar vara (om man uttrycker sig milt) i alla fall högst tvivelaktigt, skulle detta inte påverka Ukrainas suveränitet. Således, precis som efter den ryska ockupationen av Krim och Ukrainas förlust av kontroll över en del av sitt territorium i öst, fortsätter Ukraina vara en suverän stat med alla medföljande rättigheter, inklusive dess rätt till territoriell integritet, icke-intervention, rätten till självförsvar och rätten att själv välja vilka internationella organisationer man vill söka medlemskap i samt vilka säkerhetsarrangemang man vill delta i.

I kombination med de nödtorftigt dolda försöken att undergräva Ukrainas suveränitet, grundar sig Putins narrativ just på staters suveränitet. Det ryska erkännandet av ”folkrepublikerna” i Luhansk och Donetsk, vilket följdes av avtal om vänskap, samarbeten och ömsesidig assistans, var ett försök att förändra deras status från att vara utbrytarrepubliker till stater. Detta är ett försök av Putin att upphöja dessa områden till stater, med den påstådda konsekvensen att de åtnjuter suveränitet och territoriell integritet, samt en möjlighet att begära assistans från Ryssland, inklusive militär sådan.

Det finns dock en väldigt bred och stark enighet om att folkrätten inte stöder det ryska argumentet. Att erkänna en utbrytarrepublik som Donetsk eller Luhansk förändrar inte utbrytarrepublikernas folkrättsliga status från separatistiska de facto-myndigheter till stater. Dessutom finns en bred enighet i det internationella samfundet om att ett sådant erkännande i sig bryter mot folkrätten.

Mellanstatlig våldsanvändning är förbjuden

Folkrätten förbjuder att stater använder våld mot en annan stat, med undantag för två specifika situationer: när FN:s säkerhetsråd har auktoriserat det, vilket inte är fallet i Ukraina, eller när en stat agerar i självförsvar mot ett väpnat angrepp.

I sitt tal den 24 februari hänvisade Putin till FN-stadgans rätt till självförsvar i ett försök att legitimera den ryska invasionen av Ukraina. Ståndpunkten att Ryssland använder våld i självförsvar intogs även i Rysslands rapport till säkerhetsrådet samma dag. Dock utsätts Ryssland inte för ett väpnat angrepp av Ukraina. Ett upplevt hot från Ukraina, Nato eller ”väst” var så generellt att inte ens en extremt bred tolkning skulle kunna se det som ett fall av så kallade föregripande självförsvar, som anses tillåta våldsanvändning om ett väpnat angrepp är omedelbart förestående. Folkrätten tillåter inte förebyggande självförsvar. Istället är det Ukraina som i det aktuella fallet har den folkrättsliga rätten att agera i självförsvar mot det väpnade angrepp de är utsatta för, en rättighet som de kan välja att utföra själva, eller tillsammans med andra stater enligt den kollektiva självförsvarsrätten.

Förutom att man hävdar att man agerar i självförsvar så argumenterar Ryssland även för att ”avtalen” om ömsesidig assistans mellan utbrytarrepublikerna i Luhansk och Donetsk och Ryssland är en folkrättslig grund för invasionen eftersom man blivit inbjuden för att skydda utbrytarrepublikerna och dess invånare. Denna argumentation faller dock på att utbrytarrepublikerna inte är stater, i enlighet med resonemanget ovan, och därför inte kan sluta sådana avtal.

Slutligen, all typ av argumentation om att användandet av våld skulle vara lagligt eftersom den rysktalande befolkningen, som numera blivit ryska medborgare efter att Ryssland utfärdat pass till dem, måste skyddas mot ett påstått pågående folkmord, håller inte heller folkrättsligt. Detta på grund av att det i nuläget inte finns något som indikerar att det pågår ett folkmord i folkrättslig mening, det vill säga att Ukraina utsätter en grupp för illa behandling eller dödande, med det specifika syftet att helt eller delvis, förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös folkgrupp som sådan. Argumentet faller, då även om sådana handlingar faktiskt skulle pågå, saknas det stöd i folkrätten för att en stat med detta som grund tillåts invadera och bruka våld i en annan stat (det som ibland benämns som humanitär intervention).

Det kan vara värt att påminna sig om att vissa av de ovan nämnda ryska argumenten, särskilt i förhållande till den extremt breda tolkningen av förebyggande självförsvar och humanitär intervention, påminner mycket om de argument som ”väst” framförde i förhållande till de militära interventionerna i Kosovo, Irak och Syrien som saknade tydlig folkrättslig grund. Men folkrätten, precis som andra juridiska system, bygger inte på en princip om att ”två fel blir ett rätt”.

Krigets lagar gäller och måste respekteras

Stridigheterna i Ukraina utspelar sig inte i ett juridiskt vakuum utan regleras av folkrätten genom främst krigets lagar (ibland benämnt internationell humanitär rätt), som har tagits fram med det specifika syftet att balansera humanitära aspekter och militär nödvändighet i väpnade konflikter. Krigets lagar etablerar ett antal grundläggande principer, som slår fast att både Ryssland och Ukraina måste respektera och leva upp till, bland annat: distinktionsprincipen som innebär att de krigförande parterna måste skilja på militära mål å ena sidan, och civila och civila objekt å andra sidan; proportionalitetsprincipen som förbjuder anfall som riskerar att resultera i skada på civila eller civila objekt som är överdriven i förhållande till den militära nyttan; skyddet av de som inte deltar, och de som inte längre deltar, i stridigheterna, inklusive sårade, sjuka och krigsfångar eller andra frihetsberövade; försiktighetsprincipen som förpliktigar parterna att vidta alla rimliga försiktighetsåtgärder i sina anfall; samt förbudet och regleringen av vissa typer av vapen, vapensystem och stridsmetoder.

Dessa principer gäller i samma utsträckning för både Ryssland och Ukraina, oavsett det faktum att det får anses vara Ryssland som brutit mot FN-stadgans våldsförbud genom sin invasion av Ukraina. Förutom de stridande parternas skyldigheter att respektera krigets lagar har dessutom alla övriga stater som inte deltar i den väpnade konflikten, inklusive Sverige, en skyldighet att utöva sitt inflytande för att säkerställa respekten för krigets lagar.

Brott mot dessa fundamentala regler som har skett eller kommer att ske ger upphov till ansvar under folkrätten, och möjliggör ansvarsutkrävande för både stater och individer. Trots att det kan vara lockande att cyniskt avfärda folkrätten som tandlös i ljuset av de flagranta brott vi nu bevittnar: folkrättens ansvarskvarnar må mala långsamt, men de maler.

Jann Kleffner, professor i folkrätt, Centrum för operativ juridik och folkrätt

Marika Ericson, doktor i folkrätt, chef för Centrum för operativ juridik och folkrätt

Heather Harrison Dinniss, universitetslektor i folkrätt, Centrum för operativ juridik och folkrätt

Carina Lamont, doktor i folkrätt, Centrum för operativ juridik och folkrätt

Isak Malm, adjunkt i folkrätt, Centrum för operativ juridik och folkrätt

Paula Silfverstolpe, universitetsadjunkt i folkrätt,Centrum för operativ juridik och folkrätt

Therese Almbladh, jur.kand./pol.kand., Institutionen för försvarssystem

Linnea Gullholmer, jur.kand., Centrum för totalförsvar och samhällets säkerhet

Love de Besche, jur.kand., Centrum för totalförsvar och samhällets säkerhet