Att utreda krigsbrott och brott mot mänskligheten

Media har rapporterat om krigsbrott och mord på civila i flera orter i Ukraina i spåren av de ryska styrkornas tillbakadragande i början av april. Men vad är det som avgör om anfall som drabbar civila är en krigsförbrytelse? Och hur kan man säkra spår och bevis för att se till att de ansvariga ställs inför rätta?

Vi ställde frågorna till Carina Lamont, doktor i folkrätt vid Försvarshögskolan, som tidigare har arbetat med att utreda krigsbrott och brott mot mänskligheten i Kosovo respektive Östtimor.

– Eftersom situationen i Ukraina är att klassificera som en väpnad konflikt är krigets lagar tillämpliga, och allvarliga brott mot krigets lagar utgör krigsbrott, förklarar hon.

Krigets lagar kräver till exempel att anfall endast riktas mot militära mål, vilket faller under den så kallade distinktionsprincipen. Den innebär att de krigförande parterna måste skilja på militära mål å ena sidan, och civila och civila objekt å andra sidan.

Militära mål är kombattanter och objekt som genom sin art, läge, ändamål eller användning effektivt bidrar till de militära operationernas genomförande och vars totala eller delvisa förstöring, beslagtagande eller neutralisering (under de vid tidpunkten gällande förhållandena) medför en avgjord militär fördel. Civila är personer som inte deltar i strid, och civila objekt är egendom eller objekt som inte är militära mål. Civila och civila objekt ska skyddas från direkta anfall.

– En första situation som utgör krigsförbrytelse är därför om anfall riktas direkt mot civila eller civila objekt. Men, anfall som riktas mot militära mål måste även bedömas utifrån proportionalitetsprincipen i krigets lagar, säger Carina Lamont.

Proportionalitetsprincipen kräver att anfall mot militära mål inte får orsaka skada på civil egendom eller civila som är överdrivet i jämförelse med den militära fördel som anfallet förväntas ge. Anfall som orsakar indirekta skador på civila eller civila objekt som är överdrivna kan därför också utgöra krigsförbrytelser.

Identifiera och dokumentera

Under åren 1999-2000 arbetade Carina Lamont i Kosovo som civil polis inom ramen för det svenska bidraget till FN:s interimsadministration i Kosovo (Unmik).

– Det här var ju före den digitala utvecklingen som vi ser i dag. Då handlade arbetet mycket om att i samarbete med tekniker som undersökte brottsplatser fånga in det som fanns i form av teknisk bevisning, framför allt i de massgravar som hittades.

En stor del av arbetet bestod i att identifiera och dokumentera hur det såg ut, samt att inhämta information genom att prata med människor.

– Men eftersom varken befolkningsregister eller gaturegister fanns att tillgå var det ett tidskrävande arbete att leta efter de personer som vi behövde prata med.

De arbetade i stor utsträckning efter ”snöbollsmetoden”, det vill säga ett samtal ledde till information som identifierade nästa steg, och så vidare.

– Men det var långt ifrån givet att människor ville prata med oss. Även om vi och fredsinsatsen välkomnades av befolkningen var vi ändå främlingar, och att prata om känsliga saker med främlingar innebar faror enligt deras erfarenhet. Därför handlade det mycket om att bygga förtroende och det i sig kunde vara mycket tidskrävande.

I samband med intervjuerna behövde de även vara uppmärksamma på att tolkarna de anlitade inte ändrade eller justerade frågorna eller svaren.

Carina Lamont har även arbetat med att utreda brott mot mänskligheten, som är en annan brottsrubricering än krigsbrott. Under åren 2007-2008 var hon anställd som utredare inom FN:s insats i Östtimor som inrättades för att utreda brott som begåtts i samband med landets frigörelse från Indonesien 1999.

– Här, precis som i Kosovo, var utredningarna starkt kopplade till politiken och det var politiskt känsligt för Östtimor som stat att utreda brott mot den mäktiga grannen Indonesien. Det var något man behövde hantera och beakta under arbetets gång.

– I Ukraina ser vi nu mycket dokumentation i form av foton, satellit- och drönarbilder, som kan bli en viktig del i utredningarna. Men när jag arbetade till exempel i Östtimor hade vi i mycket större utsträckning muntliga berättelser att utgå ifrån och verifiera, fortsätter hon.

Både de som utför och beordrar kan dömas

När det fastställts att ett krigsbrott begåtts försöker man sedan identifiera vem som utfört brottet. Även hur befälsgången och ordergivning gått till kan behöva utredas, och då ända upp till högsta politiska nivå.

– I Jugoslavientribunalen (ICTY) till exempel, började man nerifrån i hierarkin och dömde befattningshavare på lägre nivåer först, för att sedan arbeta sig uppåt i hierarkin, säger Carin Lamont.

Både den som utför ett olagligt eller oproportionerligt anfall, och den som beordrar ett sådant kan dömas för krigsbrott. Men även ett befäl (både civil och militär) som inte har utövat tillräcklig kontroll över sin trupp kan dömas.

– Militära chefer är skyldiga att förhindra, beivra och rapportera överträdelser av krigets lagar och befälhavare som beordrar, låter bli att förhindra eller saknar tillräcklig kontroll kan dömas för brott, förklarar hon.

Det tar ofta lång tid att ställa de ansvariga inför rätta när det gäller krigsbrott. Varför är det så?

– Det handlar om att det är svårutredda brott som ofta utreds lång tid efter att brotten ägt rum. Att hitta människor och säkra bevis tar tid. Det är också viktigt att hela processen sker på ett rättssäkert vis enligt rättsstatliga principer för att inte underminera legitimiteten för rättssystemet.

I Ukraina har flera processer satts igång för att dokumentera och utreda det som skett, för att möjliggöra att ansvarig personer ställs inför rätta längre fram.

– Man har varit fantastiskt duktiga på att initiera de verktyg som finns för den här typen av brott. Man har till exempel lyckats aktivera den Internationella domstolen (ICJ) via folkmordskonventionen. Även Internationella brottsmålsdomstolen (ICC) har agerat snabbt och satt igång en initial undersökning, säger Carina Lamont.

Vilket straff ett krigsbrott kan resultera i beror på straffskalan i den aktuella jurisdiktionen. Krigsförbrytelser har en universell jurisdiktion, vilket betyder att alla stater kan utreda, åtala och döma för krigsförbrytelser oavsett var brottet skett, eller vilken nationalitet förövaren har. Dessutom kan individer dömas för krigsförbrytelser av ICC om domstolen har jurisdiktion i det aktuella fallet. I Sverige döms man för krigsförbrytelse till fängelse i högst sex år eller, om brottet är grovt, lägst fyra år och högst arton år eller livstid. ICC kan döma till fängelse i max 30 år.

Josefin Svensson