Artikel om ryskt militärt tänkande publicerad i Defence Studies

Markus Balázs Göransson, universitetslektor vid Försvarshögskolan, har nyligen fått artikeln Rysslands syn på nya krig och dess fullskaliga invasion av Ukraina publicerad i tidskriften Defence Studies.

Finns det intellektuella orsaker till Rysslands svaga militära insats i början av det fullskaliga kriget i Ukraina? Utifrån en undersökning av offentliga ryska militära och säkerhetspolitiska diskussioner åren före Rysslands fullskaliga invasion, menar Markus Balázs Göransson att den ryska operativa planeringen för Ukraina överensstämde med nyckelantaganden i ryskt tänkande om nya krig.

I artikeln beskriver Markus Balázs Göransson några felaktiga antaganden som särskilt utmärker sig. Dels den ryska ledningens oförmåga att medge att Ukraina kunde agera självständigt och initiativrikt, dels dess felaktiga tro på att icke-kinetiska medel kunde åstadkomma en mycket stor effekt, samt dess felaktiga antagande att västerländska stater var alltför räddhågsna och riskaversiva och inte skulle svara kraftfullt på rysk aggression. Detta menar han väcker frågor kring förhållandet mellan rysk militärteori och ryskt militärt agerande, och hur det rådande intellektuella paradigmet formade den ryska uppfattningen om rimligheten i invasionsplanen.

Vi ställde fem frågor till Markus Balázs Göransson om hans arbete med artikeln:

Varför har du valt att titta på just detta?

– Innan den storskaliga invasionen forskade jag och Piotr Wawrzeniuk (Piotr är docent, universitetslektor och studierektor vid institutionen för militärhistoria) om militärteoretiska diskussioner i ryska militära tidningar och tidskrifter och vi skrev ett antal artiklar om detta. En sak som var slående i de här diskussionerna var att ryska militära tänkare ofta beskrev den nya tidens krigföring som i hög grad icke-kinetisk. I framstående ryska militära tidskrifterna, till exempel Voennaja mysl’ och Vestnik Akademii Vojennych Nauk, framfördes att den nya tidens krigföring i stor utsträckning bedrevs med icke-kinetiska medel, som informationskrigföring, folkliga demonstrationer och annan politisk påverkan eller subversion. Naturligtvis skrev man också om kinetiskt våldsanvändande, inte minst i form av långräckviddig bekämpning och operationer utförda av välutbildade och mångsidiga specialoperationsstyrkor, men det fanns en intressant tyngdpunkt på det icke-kinetiska i diskussionerna samtidigt som man tonade ned sannolikheten för storskaliga krig och kärnvapenskrig.

– När den storskaliga invasionen inleddes var det snart tydligt att den saknade stark verklighetsförankring. En kraftigt underdimensionerad konventionell styrka skickades in i Ukraina tillsammans med specialoperationsförband efter att den ryska säkerhetstjänsten genomfört ett misslyckat försök att undergräva den ukrainska statsapparaten med hjälp av ett nätverk av agenter. Jag tyckte att den ryska invasionen som framstod som huvudlös blev mer begriplig i ljuset av de militärteoretiska diskussioner som jag och Piotr undersökt. Så jag bestämde mig för att titta närmare på det här.

Varför är det viktigt?

– Det kan hjälpa oss att förstå de intellektuella antaganden om krigföring i vissa kretsar i Ryssland som kanske fick en verklighetsfrånvänd invasionsplan att framstå som rimlig och genomförbar. Ja, kanske uppfattade ryska makthavare som hade färgats av de här tankarna den till och med som nödvändig.

Vad har du kommit fram till?

– Det jag visar i artikeln är att det finns en påfallande överensstämmelse mellan viktiga inslag i det jag kallar den ryska diskursen om nya krig och invasionen av Ukraina.

Här tänker jag framförallt på tre inslag:
1) att initiativet och handlingskraften i en konflikt vilar hos utländska stormakter inte hos lokala aktörer
2) att icke-kinetiska maktmedel är lika verkningsfulla som eller ännu mer verkningsfulla än kinetiska maktmedel
3) att det finns en eskaleringspotential i de nya krigen men att de samtidigt till stor del förs icke-kinetiskt på grund av en rädsla för kinetisk eskalering.

– I Ukraina utgick ryska beslutsfattare från att ukrainska aktörer saknade handlingskraft, att icke-kinetiska maktmedel skulle bereda väg för en begränsad kinetisk aktion och att Ukrainas västerländska uppbackare skulle huka sig inför en rysk styrkevisning. På de första två punkterna och till viss del på den tredje punkten räknade Ryssland helt fel. Häri tror jag ligger en viktig grund till det ryska misslyckandet.

– Jag hoppas också att artikeln visar att diskursen om nya krig fyllde en viktig funktion i den bredare ryska säkerhetspolitiska diskursen. Dels bidrog den till säkerhetiseringen av fenomen som var misshagliga för Kreml, som till exempel informationspåverkan, icke-statliga organisationer och olika typer av missnöjesyttringar. Dels tillät den att olika typer av hotbilder sammanfördes i en gemensam diskurs. På 1990-talet och början av 2000-talet hade ryska säkerhetspolitiska experter uttryckt olika uppfattningar om huruvida Ryssland hotades framförallt av instabilitet inrikes och i gränsområdena eller av ett yttre hot från NATO. Den senare diskursen om hybridkrigföring som växte fram i mitten av 2010-talet förde samman dessa olika typer av hotbilder i ett brett säkerhetsnarrativ som betonade att det bakom den inrikes instabiliteten och oroligheterna i närområdet stod ett illasinnat väst som också utgjorde ett potentiellt kinetiskt hot. Den ryska diskursen om nya krig växte med andra ord inte fram ur tomma intet. Den tjänade ett viktigt syfte för att legitimera den ryska säkerhetspolitiken och jämka samman olika hotbilder.

Hur kan resultaten komma till nytta?

– För det första tror jag de kan bidra till diskussionen om varför Ryssland valde att invadera Ukraina storskaligt i februari 2022. Det finns förstås många anledningar till detta men man också förstå varför de ryska beslutshavarna trodde att de kunde vinna, det vill säga varför de trodde att invasionen hade goda utsikter att lyckas. Där tror jag de ryska diskussionerna om den nya tidens krigföring utgör en viktig del av förklaringen.

– För det andra vill jag med artikeln framhålla att vi bör ta det som publiceras i ryska militära tidskrifter på större allvar. Rent vetenskapligt är en hel del av det som skrivs i tidskrifterna ganska ointressant – och till och med rena konspirationsteorier – men det faktum att ryska tänkare och beslutsfattare tycks ta det på allvar innebär att vi också behöver göra det.

Hur har du gått till väga i arbetet?

– I ett avsnitt av artikeln beskriver och sammanfattar jag det jag kallar för den ryska diskursen om nya krig för att visa hur den har vuxit fram och vilka som har varit dess bärande inslag. Här tittar jag på artiklar i ryska militära tidskrifter och andra ryska militära publikationer men också tidigare engelskspråkig forskning om ryska militära diskussioner. Jag visar också hur det ryska tankegodset om nya krig i allt högre grad har kommit att omfamnas av det ryska militära ledarskiktet, särskilt generalstabschefen och numera överbefälhavaren för Rysslands styrkor i Ukraina Valerij Gerasimov som tycks ha haft en viktig roll i planeringen av den storskaliga invasionen. I ett annat avsnitt tittar jag på hur ryska militära tänkare och beslutsfattare beskrev konflikten i Ukraina innan 2022 för att därefter beskriva hur den storskaliga invasionen sammanföll i viktiga aspekter med idéer om den nya tidens krigföring.

Läs artikeln: Russia´s thinking on new wars and its full-scale invasion of Ukraine