De flesta staternas kortsiktiga och egocentriska ryggmärgssvar på pandemin bådar inte gott när behovet av gemensamma lösningar snarare ökar. Men på den positiva sidan har pandemin samtidigt lockat fram det bästa i oss individer och i våra samhällen. Omtanke, samarbete och viljan att kavla upp ärmarna för att tillsammans hantera utmaningarna finns överallt och inom alla sektorer. Med de förutsättningarna och i rådande klimat, vilken roll kan och bör universitets- och högskolesektorn spela för att på bästa sätt bidra till hanteringen av krisen och återuppbyggnaden av ett konkurrenskraftigt och hållbart Sverige?

Här och nu

Här och nu är sektorns roll och uppdrag tydligt och oerhört viktigt. Högsta prioritet har varit att snabbt göra en omställning för att i så stor utsträckning som möjligt upprätthålla den löpande verksamheten - inte minst utbildningen. Detta är helt centralt för att de läkare, sjuksköterskor, lärare, ekonomer, statsvetare poliser, officerare, krishanterare och alla andra, som behövs för att hantera dagens och framtidens samhällsutmaningar, tar sin examen enligt plan. Utöver själva utbildningsverksamheten, finns det en enorm expertis som just nu bidrar både inom det medicinska området och inom samhällets krishantering i bredare bemärkelse. Forskare och experter från universitet och högskolor försöker finna svar på behandlingsmetoder och utveckla vaccin, men bidrar också med analyser inom många andra områden. Detta innebär ett stort stöd med både analys och arbetskraft inom vården tillika samhällets övriga krishanteringsfunktioner. Detta är sannerligen en tid då nyttiggörandet av kunskapen inom sektorn behövs som allra mest. 

Kortare sikt

Redan nu har krisen lett till ett abrupt stop i världsekonomin. Framförallt småföretagen kämpar för sin överlevnad. Allt fler människor permitteras, varslas och avskedas. Det är omöjligt att säga vad de långsiktiga ekonomiska konsekvenserna blir, men arbetsmarknaden ser just nu mycket mörk ut för många av dem som tar sin examen i vår, tillika för de som just förlorat sina jobb och sin inkomst. Under den här perioden måste universitets- och högskolesektorn bidra genom att tillgängliggöra ytterligare platser på sina utbildningar. Regeringen har snabbt tagit initiativ till detta och avsätter också ytterligare medel för att öka antalet studieplatser på samhällsviktiga utbildningar, sommarkurser och basårsplatser för att göra fler behöriga till högskolan. Detta är dock inte bara en fråga om sysselsättning under en recession, utan även en investering på både individ- och samhällsnivå. Här uppstår chansen till kompetensutveckling, vidareutbildning och karriärväxling för att möta en förändrad arbetsmarknad.

Lite längre sikt

Ett fokus på fler utbildningsplatser är lovvärt och löser dessutom akuta sysselsättningsutmaningar. Samtidigt är det av högsta vikt att dessa satsningar sker strategiskt, med fokus på långsiktiga samhällsutmaningar. Risken är annars att vi utökar ett system som inte står berett att hantera framtida utmaningar, både förutsägbara och oväntade. "Slarva aldrig bort en rejäl kris" är ett berömt citat som är högst användbart i detta läge. Precis som övriga samhället måste universitets- och högskolesektorn dra lärdomar av denna utdragna kris för att anpassa verksamheten till morgondagens utbildnings- och forskningsbehov.

Den snabba utvecklingen inom digitaliseringen och automatiseringen i en global kontext kommer inte bara förändra högskolesektorn och arbetsmarknaden. Det kommer även förändra våra samhällen i grunden. I en inte särskilt avlägsen framtid kommer kunskap och information produceras, förmedlas och inhämtas på andra sätt än idag. Det vi ser är början på en omvälvande förändring av kunskaps- och samhällssystemet jämförbar med renässansen, industrialiseringen och folkbildningstiden. Vi kan idag inte säga med någon säkerhet vad framtidens studenter kommer att behöva för kunskaper och färdigheter – eller i vilken typ av yrken de kommer att applicera vad de lärt sig. Den snabba utvecklingen av relevant kunskap på arbetsmarknaden kommer att ställa större krav på lärande, där omskolning, mer eller mindre genomgripande, kan komma att bli ett ständigt återkommande moment i yrkeslivet - så kallat "livslångt lärande". På många sätt har vi också genom COVID-19 tvingats till ett nödvändigt stålbad av digitalisering som gör oss bättre rustade för framtidens utbildningsbehov.

Vi ska vara med och forma framtiden

Detta leder oss också in på forskningen. Universitets- och högskolesektorn ska inte enbart "hänga med" utvecklingen, utan vi ska snarare forma och leda den. Detta innebär att vi behöver satsa offensivt genom att investera oss ut ur krisen genom att skapa ny kunskap och nya lösningar. När krisen är över ska vi se till att vara än bättre rustade för att leda Sverige in i framtiden. För detta krävs dock också att det sker fortsatta satsningar på forskning och utbildning, en mörk ekonomisk utveckling till trots. Det är en nödvändig investering för samhället.

Speciellt i kriser, men även rent generellt, är det lätt att se sig själv och samhället som "offer" för givna externa förutsättningar. Det är därför viktigt att påminna sig om att framtiden är inte utstakad eller förutbestämd, vare sig i positiv eller negativ riktning. Vi som lärosäten, men lika mycket det omgivande samhället, kan dock inte vara passiva åskådare av förändringar som vi sedan bara har att anpassa oss till. Passivitet riskerar snarare de värden och det samhälle vi värnar. Det vilar istället ett ansvar på våra axlar att leda våra organisationer och vårt samhälle i en konstruktiv riktning och att därmed bidra till att forma framtiden genom vårt ledarskap. Det ligger an på oss att aktivt sträva efter en vision där lärosätena blir en ledande kärna i en integrerad samhälls- och kunskapsutveckling, men som också står upp för de grundläggande värdena bildning, demokrati, jämställdhet och fri tillgång till kunskap.