I vår omvärld ser vi spänningar mellan stormakter, kärnvapenskrammel och politik som eroderar det internationella systemet – bland annat genom invasionerna av Georgien och Ukraina. Detta påminner närmast om det kalla krigets internationella säkerhetsutmaningar och tydliggör det faktum att den konventionella krigföringsförmågan inte kan eller ska avskrivas. Samtidigt ser vi nya utmaningar i gråzonens cyberattacker, påverkansoperationer och irreguljära krigföring. Utöver hoten från främmande makter så påverkar de bredare säkerhetsutmaningarna redan nu vårt samhälle och vår politiska ordning. Radikalisering och terror, klimathot, pandemier och internationell brottslighet är bara några av dessa. Det är sammanfattningsvis en mycket komplex och föränderlig säkerhetskontext som Sverige befinner sig i.

Försvarsberedningens rapporter Motståndskraft och Värnkraft hanterar förtjänstfullt en del av dessa utmaningar genom att via historiska anslagshöjningar föreslå en återuppbyggnad av totalförsvaret. Dessa kan beskrivas som viktiga defensiva satsningar för ökad nationell säkerhet.

Det behövs dock även andra typer av satsningar i form av forskning och ny kunskap om de fenomen som utmanar det svenska samhället, tillika hur dessa utmaningar bäst hanteras. För att maximera effekten av pågående processer att återta försvarsförmåga och totalförsvar, behövs stöd från den på många sätt världsledande innovationskraften inom universitets- och högskolesystemet. Det behövs också vetenskaplig granskning och konstruktiv kritik från forskarsamhället för att maximera nyttan med totalförsvarssatsningarna. För att åstadkomma detta bör gamla murar mellan de civila och militära forskarsamhällena rivas. Det behövs också att flera forskare intresserar sig för försvar, krishantering och säkerhet. Här behövs kort och gott en nationell strategisk satsning på detta forskningsområde.

De nationella forskningsprogrammens begränsningar

De specifika strategiska satsningar som regeringen hittills har prioriterat inom forskningen handlar främst om teknisk innovation eller så kallad ”life science”, som genom tvärvetenskap studerar och främjar mänskligt och annat liv, samt miljö och hållbarhetsfrågor. Vi har dock genom strategiska forskningsprogram även sett satsningar inom infrastruktur samt migration och integration. Det råder inga tvivel om att socialt och ekologiskt hållbara samhällen med friska medborgare är vår tids stora utmaningar, men i förlängningen av dessa frågor ryms en rad säkerhetspolitiska utmaningar. Dessa behöver också förstås och hanteras för att inte få katastrofala och långtgående konsekvenser. Kopplingarna mellan klimatförändringarna och säkerhet är ett område. Vilka säkerhetspolitiska konsekvenser får klimatförändringarna i form av torka, översvämningar, stormar, potentiell resursbrist och migration? Kommer detta att påverka mänskligt beteende och hur kommer stater att agera inom ramen för en allt svagare och mer ifrågasatt internationell ordning? Ett annat område omfattar den galopperande tekniska utvecklingen som leder till ökad digitalisering och automatisering, vilken troligtvis kommer att förändra våra samhällen i grunden. Bland annat kan det förändra synen på arbete och samhällstillhörighet, våra politiska lojaliteter och därmed få enorma konsekvenser för hur vi organiserar oss och skapar trygghet och säkerhet på global, regional och lokal nivå. Ett tredje område är samhällets krisberedskap där ledningsförmåga, sjukvårdskapacitet, försörjning av el, mat, drivmedel och kommunikation är frågor som är precis lika viktiga oavsett om det handlar om internationella väpnade konflikter eller krishantering i klimatförändringarnas tid.

Som argument mot nationella forskningsutlysningar av medel inom området försvar, krishantering och säkerhet kan det invändas att forskare inom detta område är välkomna att söka medel i de fria forskningsutlysningar som många forskningsfinansierade råd och stiftelser har. Till exempel så ska ju Vetenskapsrådets fyra baskriterier för bedömning vara "sakneutrala". Utmaningen är att om det saknas förståelse, intresse eller kompetens inom ett "nytt" forskningsområde i bedömningsgrupperna, så är det mycket svårt för ett sådant område att vinna medel i konkurrens.

Täcker inte försvarsanslaget till detta?

Det finns ett vanligt antagande om att försvars- och säkerhetsforskningen omhändertas genom försvarsanslaget och att den ”civila” forskningspropositionen därav inte behöver hantera dessa utmaningar. Trots att det visserligen fördelas en hel del forskningsmedel från försvarsanslaget så räcker inte detta. Men kanske främst, så omfattar det inte den bredd som försvars- och säkerhetsforskning bör omfatta och som föregående stycke försökte illustrera. Utmaningen är också att dessa medel inte fördelas i konkurrens vilket innebär att den kvalitetslogik som vi är rörande överens om inom all övrig forskning inte appliceras inom försvars- och säkerhetsforskningen. Forskningsmedel fördelas istället ut i form av uppdrag, till främst forskande myndigheter inom försvarssektorn. För viss forskning är denna form av finansiering den enda möjliga och kanske även den lämpligaste. Den bör dock kompletteras med utlysningar i konkurrens för att skapa flera excellenta forskningsmiljöer inom detta område - miljöer som sedan kan både konkurrera och samverka med varandra.

En annan utmaning är att det inte längre går att avgränsa vad som är civil och vad som är militär forskning och utveckling. Den skenande teknologiska utvecklingen inom AI, cyber-, kvant- och nanoteknik har applikationer inom alla sektorer – militära som civila. Försvars- och säkerhetssektorn kan inte antas leda utvecklingen inom dessa områden och Sverige riskerar att hamna på efterkälken i förståelsen och applikationen av framtida krigföring om inte beröringsskräcken mellan akademin och försvarssektorn raseras.

En ytterligare utmaning är att de satsningar som just nu görs inom samhällets innovationskraft antar att det är genom samarbete med näringslivet och genom "produktifiering" av forskningsresultat, inkubatorer och start-ups för att producera, marknadsföra och sälja dessa produkter. Inom säkerhetsforskningen handlar innovation lika ofta om samverkan med myndigheter och produkten består lika ofta av ny kunskap och nya koncept som vi inte vill produktifiera och sälja på marknaden utan snarare tillgängliggöra för alla samhällsaktörer i altruistiskt trygghets- och säkerhetsskapande syfte.

Forskningens roll

Vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen 2018 uttryckte statsminister Stefan Löfven det som många politiker och politiska filosofer före honom påpekat. "Inget är mer grundläggande för en stat än att skydda sina medborgare och sina gränser. Rikets säkerhet ska försvaras i varje läge. Det är regeringens främsta uppgift." Detta, tillsammans med de allvarliga säkerhetspolitiska utmaningar Sverige och världen står inför innebär att vi just nu gör historiska satsningar på att höja svensk försvars- och krishanteringsförmåga. Denna process behöver inkludera forskarsamhället för att göra rätt strategiska och ekonomiska prioriteringar, för att bidra till eller inkludera den galopperade tekniska utvecklingen, och för att hämta kunskap från andra verksamhetsområden. Försvars- och säkerhetssektorn har inte tillräcklig förmåga, forskningskapacitet eller finansiering för de omfattande och breda utmaningar som Sverige och världen står inför. Ett nationellt forskningsprogram skulle vara ett viktigt steg för att utöka mängden, mångfalden och kvalitén i de forskningsmiljöer som kan vara med och bidra till nationell och internationell säkerhet och trygghet, samt hållbara, resilienta och demokratiska samhällen.