I normala tider är lärosätena helt centrala miljöer för bildning, innovation, kritiskt tänkande och samhällsförändring. I en värld som ständigt förändras, är vi de institutioner som både förvaltar och vidareutvecklar mänsklighetens samlade kunskap. Här föds nya idéer, lösningar på globala utmaningar skapas, och nästa generation av ledare, forskare och visionärer formas. De grundläggande akademiska värdena - friheten, integriteten och kvalitén – låter oss och våra studenter formulera och testa idéer och som både utvecklar och breddar det demokratiska samtalet.

Men det här är inte normala tider. Just nu bevittnar vi hur krig och konflikter rasar i Europa och Mellanöstern, hur terror och radikalisering, organiserad brottslighet, polarisering, påverkansoperationer, hat och hot trasar sönder våra samhällen. Vi bevittnar hur gemensamma globala utmaningar som klimatförändringarna, pandemier, extrem fattigdom och flyktingströmmar utmanar oss utan att det internationella samfundet kan samla sig för att hantera dessa.

I tider som dessa prövas vi extra hårt, och kraften i de akademiska värdena sätts på prov. Vilken roll ska lärosätena spela i orostider och hur kan vi bidra till den nationella säkerheten, till internationella lösningar till globala utmaningar, och till ett robust demokratiskt samhälle?

Under ett besök i Ukraina våren 2023 så bevittnade jag hur universitetens roll i krig inte bara består utan bli än viktigare. Robusta samhällen fortsätter att fungera och behöver kompetenta nyutexaminerade människor och ny kunskap även mitt i det brinnande kriget och för den framtida återuppbyggnaden av Ukraina. Lärosätena spelar en än viktigare roll som symbol - för framtiden, för utveckling och innovation, och för hoppet om en bättre tid. Våra kollegor på universiteten i Kiev, Charkiv, Odessa och Lviv säger att om de skulle sluta forska och undervisa - då skickar de signalen till alla - inte minst de unga - att de slutat tro på framtiden. Deras slutsats är därför enkel: De kommer aldrig att ge sig. I tider av osäkerhet och krig är lärosätena några av de fyrar som lyser vägen framåt mot en bättre tid och inger hopp – de får inte slockna.

Det här är Försvarshögskolans första akademiska högtid i det här formatet, då vi idag promoverar våra första egna doktorander. Akademiska högtider och traditioner är dock lika gamla som universitetssystemet självt - vilket gör att vi får tillbaka ungefär en tusenårig historia från Universiteten i Bologna, via Humboldt till dagens moderna lärosäten för att förstå var vi kommer från. Traditionen bjuder att vid dessa akademiska ceremonier promoveras de som genomgått det storartade elddopet att som doktorander till slut disputerat. Det är också ett till fälle att installera nya professorer som därmed nått den allra högsta nivån i det akademiska systemet. Vi passar också på att uppmärksamma de som uppnått docentsnivån, och de som utmärkt sig som särskilt skickliga och uppskattade forskare och lärare.

Idag visar vi också vår uppskattning till de som gjort extraordinära insatser för Försvarshögskolan och vårt verksamhetsområde. Och det gör vi genom att promovera hedersdoktorer och genom att dela ut Försvarshögskolans nyinrättade förtjänstmedalj.

Den akademiska högtiden är dock mycket mer än en traditionsrik prisutdelning. Det är lika mycket en symbol för och påminnelse om universitetens och högskolornas själva identitet, våra grundläggande värden, och vår viktiga roll i samhället. När denna ceremoni skulle designas var det alltså för att utstråla Försvarshögskolans historia, vår identitet och vår ambition för framtiden. Låt mig därför backa bandet lite.

Försvarshögskolan är i formell mening väldigt ung (faktiskt fortfarande en tonåring) men vi vilar samtidigt på århundraden av militära utbildningstraditioner på högre nivå. Redan generalen Carl von Cardell, 1818 års grundare av Försvarshögskolans ursprung - det Högre artilleriläroverket på Marieberg, inrättade utbildningarna med vetenskapen som grundpelare. Friherren Hugo Raab ville några årtionden senare reformera det som då hette Krigsskolan på vetenskaplig grund, vilket också blev början på en tidig professionalisering av officerskåren.

Men när Försvarshögskolan 2008 formellt inrättades som lärosäte i det akademiska systemet, var det ändå så att två väldigt starka kulturer med många århundraden av erfarenheter, traditioner och arbetssätt giftes ihop. Det äktenskapet var inte en självklar dans på rosor, absolut inget tvångsgifte (det var ömsesidigt) men parterna hade heller inte levt som sambos särskilt länge och var inte helt på det klara över vad ett äktenskap innebar. Men med ett mycket hårt gemensamt arbete lyckades vi och 10 år senare erhöll Försvarshögskolan av Universitetskanslersämbetet examensrättigheter på alla nivåer inom ett område som heter försvar, krishantering och säkerhet. Detta var ett enormt viktigt mål och kvalitetskvitto, och vi har flera av mina företrädare och styrelseordföranden med oss ikväll som gjorde detta möjligt.

Förutom kvalitetskvittot gav examensrätten oss det akademiska systemets alla verktyg för att förverkliga våra ambitioner. Men vilka ambitioner skulle vi sträva mot? Vad skulle vårt unika bidrag till universitetsvärlden och försvarssektorn vara? Ytterligare år av målinriktat, strategiskt arbete har gjort att vi idag står trygga i vår identitet. Vi existerar för att bidra till Sveriges och våra allierades försvarsförmåga, till internationell säkerhet, och till robusta demokratiska och hållbara samhällen som kan stå emot samtliga utmaningar som vi står inför. Vision är att vara ett av de ledande lärosätena inom försvar, krishantering och säkerhet – även internationellt.

Försvarshögskolan är nämligen en unik och fantastisk mötesplats mellan det militära och det civila, mellan akademi och profession, mellan teori och praktik och mellan det nationella och det internationella. Det är den här mångfalden av kunskap, perspektiv och erfarenheter som gör Försvarshögskolan så intressant och som gör att de bästa studenterna och lärarna just nu rör sig på våra campus. Mötesplatsen är vårt framgångskoncept, eller "theory of victory" som vi numera säger på Nato-engelska.

Och vilken enorm resa vi har gjort. Vi har idag ett fullt utvecklat professionsbaserat akademiskt utbildningssystem för officerskåren. Från grundnivåns officersprogram, via det högre officersprogrammets masterexamen, till forskarutbildningar inom fyra ämnen.

Vi växer också så att det knakar. Officersutbildningarna har i princip dubblats de senaste åren och vi är idag ett lärosäte med över 500 anställda och ca 2000 studenter.

Trots den snabba tillväxten har vi också utvecklats kvalitativt. Sedan examensrättigheten har vi inrättat sju mastersprogram och fyra forskarutbildningar - mer än hälften av dessa är internationella program och i flera fall har vi högst söktryck i landet.

Vi når hela tiden nya forskningsframgångar och har bara under det senaste året fått vår första Wallenberg Academy Fellow och dessutom tilldelats Vetenskapsrådets båda framstående gästprofessurer i Kerstin Hesselgrens och Olof Palmes namn. Antalet publikationer i framstående tidskrifter och förlag ökar stadigt. Vi utvecklar ett nytt forskningsinstitut för den militära professionen och en internationell forskarskola för att samla de främsta militära tänkarna från hela världen här hos oss i Stockholm.

Tillsammans med Luleå tekniska universitet och Örebro Universitet och har vi fått regeringens förtroende att leda Campus totalförsvar - ett samarbetsinitiativ för att hela högskole-och universitetssektorn som ska bidra till kompetensförsörjningen och kunskapsutvecklingen av totalförsvaret. Vi visar därmed ledarskap inom hela sektorn och tar ett ansvar som får effekt långt utanför våra väggar.

Skulle jag fortsätta rabbla våra framgångar skulle champagnen bli både ljummen och avslagen. Men jag hoppas att det framgått att vi har all anledning att under en kväll få stanna upp för att hylla inte bara de som snart kommer upp på scenen utan alla de fantastiska prestationer som våra medarbetare och studenter på Försvarshögskolans utför. Inte minst firar vi det ultimata beviset på vår utveckling som lärosäte – promovering av våra första egna doktorer.

Och det vi bevittnar och gör ikväll för första gången, allt från musiken, medaljerna, underhållningen, talen, ni gäster, till ledningens talarer, professorernas stolor, doktorernas hattar, diplom, ringar och det som kanske sticker ut allra mest – doktorssabeln (symbolen för skärpan i avhandlingens argument) som återinförs i det svenska akademiska systemet för första gången sedan 1860-talet. Allt detta symboliserar mötet mellan de bästa av två världar och den civilmilitära mötesplats och identitet som vi främjar och lever efter.

Kära gäster. Det är en glädjens kväll och vi är så glada att ni vill fira den med oss. Samtidigt pockar en bister omvärld ständigt på vår uppmärksamhet. Det finns i sådana tider en risk att en slags uppgivenhet smyger sig in, att vi resignerar och accepterar att så här är världen helt enkelt. Det är människans, det politiska systemets eller det internationella systemets natur. Men vetenskapen, och alla som verkar inom akademin (speciellt på Försvarshögskolan) har inte i sitt DNA att acceptera rollen som passiva passagerare på historiens skenande tåg. Vi har uppgiften att utbilda framtidens ledare. Vi har uppgiften att finna lösningarna på både dagens och morgondagens mest komplexa problem. Vi måste därmed ta ansvar för att inte acceptera utan snarare forma den framtid, det samhälle, vi vill leva i. Jag vill därför avsluta med att repetera mina ukrainska rektorskollegors enkla visdomsord - vi ger oss aldrig!