Mjuk makt möjliggör hård maktutövning

Kina vill framställa sig som en mjuk och harmoniskt sinnad stormakt. Det är man dock inte ensam om. Flera stater har använt liknande retorik medan andra vill utöva mjuk makt genom att betona demokrati och frihet. Linus Hagström, professor vid Försvarshögskolan, menar att mjuk makt alltid rymmer en aspekt av hård maktutövning.

Linus Hagström har ägnat en del av sin forskning de senaste sex åren åt att analysera språkets makt och funktion när stater vill utvidga sitt inflytande på den globala arenan. Det visar sig, poängterar han, att mjuk makt (”soft power”) inte alls står i motsats till hård makt i internationell politik. Snarare tenderar användningen av militärt våld att föregås och legitimeras av strategier för mjuk makt.

Mönstret går igen i många sammanhang, exempelvis de båda världskrigen, kriget mot terrorismen och Kinas hårdhänta disciplinering av minoriteter och oliktänkande för att återställa ”harmonin” innanför landets gränser.

– Mjuk och hård makt är inte väsensskilda. Den mjuka makten ger förutsättningar för att hård makt ska kunna användas. Mjuk makt är inte oskyldig utan potentiellt farlig, säger Linus Hagström.

Mjuk makt är ett relativt nytt begrepp. Det lanserades 1990 av Harvardforskaren Joseph S Nye, som i en bok diskuterade om USA var på nedgång som stormakt eller inte. Sedan dess har ”soft power” närmast blivit ett slagord, eller mantra, som forskare och praktiker har fyllt med olika innehåll.

Centralt i den ursprungliga definitionen var förmågan att uppnå det man vill genom attraktion istället för tvång. I en artikel som Linus Hagström nyligen publicerade (med Astrid H. M. Nordin) om hur begreppet används av Kina, men även Japan och västliga stormakter, vänder han på perspektivet.

– Vi argumenterar för att fysiskt våld blir politiskt möjligt genom det sätt som mjuk makt utövas. Det är svårt att vinna andras själ och hjärta utan att samtidigt separera självet (”Self”) från det andra (”Other”), där självet är gott och attraktivt medan det andra är dåligt och frånstötande.

Så kan man förstå upptakten till Irakkriget och kriget mot terrorismen när George W Bush sade ”antingen är ni med oss eller med terroristerna”. Yttrandet inte bara tvingade åhörare att identifiera sig med det goda USA mot de onda terroristerna, det hjälpte även att legitimera våldsanvändning mot de senare. I sin forskning har Linus Hagström studerat Kinas och Japans förhållande till harmoni-begreppet, som ett fall av mjukmaktutövning, och han understryker att de gemensamma dragen är slående.

– Kinesiska ledare försöker just nu övertyga oss om att Kina inte är hotfullt eftersom landet har en lång historia av att vårda harmonin internt och i relationerna med andra. Därför kommer inte Kina att begå samma övergrepp som Japan och västmakterna historiskt har gjort sig skyldiga till, hävdar de.

– När man jämför Kinas ”harmonipolitik” med hur harmonibegreppet användes i Japans imperiebyggande på 30-talet eller hur det har använts i Europa, från Platons tid fram till sent 1900-tal, ser man dock att harmoni har varit ett centralt begrepp även där. Historien visar vidare att en politik baserad på ”harmoni” i slutändan har rymt en hårdare aspekt. I retoriken ligger fällor gillrade.

– Tal om harmoni leder ofta till våld. Idag kan man se det mycket konkret i Kinas inrikespolitik, exempelvis i Tibet där ”disharmoniska” upprorsmakare och oliktänkande hålls på mattan med hjälp av ”harmony makers”.

I en annan artikel analyserar Linus Hagström (med Chenxin Pan) den kinesisk-japanska suveränitetsdispyten om de öar som kallas Senkaku på japanska och Diaoyu på kinesiska. Båda staterna använder en polariserad retorik där ett gott ”Self” ställs mot ett demoniserat ”Other”. Argumentationen för att vinna empati hos omvärlden har dock liknande drag: såväl Kina som Japan vill med referens till internationell ordning få andra att känna igen sig i och identifiera sig med den egna nationen och mot motparten.

– I båda länderna är denna typ av mjukmaktutövning intimt sammankopplad med våldsanvändning och förberedelser för våldsanvändning. Till att börja med trakasseras och disciplineras kritiska röster som ifrågasätter det egna landets politik. Vidare möjliggör detta sätt att kommunicera, som jag förstår som uttryck för mjuk makt, militär upptrappning kring de omstridda öarna.

Mjuk makt är hårt kritiserat som begrepp. En del forskare menar att det är överflödigt eftersom den internationella politiken till slut ändå handlar om hård makt. Andra hävdar att begreppet är för sladdrigt för att kunna användas i en analys. Linus Hagström menar dock att begreppet idag är så spritt inom politik och forskning att man måste förhålla sig till det. Han har också funderat kring hur det skulle kunna förnyas och ges den positiva betydelse som orden andas. Inspirationen kommer paradoxalt nog från Kina, från yin och yang som är centrala begrepp inom Daoistisk filosofi (se bild).

Linus Hagström menar att stater idag vill vinna andras empati genom att teckna sig själv i helvitt och den andre i svart. Om man istället medgav vissa likheter med den andre, läs den svarta punkten i det vita fältet, så öppnar man självet för att känna empati för den andre. Det vore en bättre grund för en fredlig och harmonisk utveckling. Kan man ta den här tilltalande figuren vidare och omsätta i praktisk stormaktspolitik idag?

– Nej, det strider nog tyvärr mot idén om vad det är att vara en stormakt. En stormakt ska aldrig visa sig svag. En stormakt ska inte be om ursäkt och erkänna att den har gjort fel. Yin yang erbjuder en idé om ödmjukhet, så långt ifrån den självhävdelse och narcissism som karakteriserar stormaktspolitiken som man kan komma.

Text: Lennart Frykskog

Linus Hagström

Professor vid Institutionen för säkerhet, strategi och ledarskap på Försvarshögskolan. De båda artiklarna som artiklarna refererar till kan laddas ned här:

Traversing the Soft/Hard Power Binary

https://www.cambridge.org/core/journals/review-of-international-studies/article/traversing-the-softhard-power-binary-the-case-of-the-sinojapanese-territorial-dispute/1FCBD13ED5855DA9CADB6A29F5436620

Harmony and the Quest for Soft Power

https://doi.org/10.1093/isr/viz023