Att förstå smygande krisers konsekvenser

I boken Understanding the Creeping Crisis utforskas olika former av fenomenet smygande kriser, med aktuella exempel från bland annat hanteringen av covid-19-pandemin.
– Vi resonerar kring varför all den information och fakta som finns om potentiella kriser inte genererar handling, och vad för typ av kunskap som skulle behövas för att utlösa ett agerande, säger Magnus Ekengren.

Begreppet smygande kriser har introducerats för att sätta fingret på de långsamt verkande hot som kan övergå till akuta samhällskriser om de inte hanteras i tid, som klimatkrisen, pandemier, spridning av multiresistenta bakterier, migration och cyberhot.

– Vi lanserar det här nya krisberedskapsbegreppet eftersom de befintliga koncepten inte lyckas fånga de närmast bibliska hot vi står inför. De har olyckligtvis inte heller hjälpt oss att få till stånd ett tidigt agerande som kan stoppa att hoten leder till kriser, säger Magnus Ekengren, professor i statsvetenskap vid Försvarshögskolan, som tillsammans med Arjen Boin (Leiden University) och Mark Rhinard (Stockholms universitet) leder det internationella forskningsprojektet Creeping Crises.

– En målsättning är att det nya begreppet skall bidra till att stärka vår förmåga att föreställa oss konsekvenserna av en större kris här i Sverige innan den händer, för att förstå att vi skall handla snabbare, säger Magnus Ekengren.

Covid-19 som smygande kris

Covid-19-pandemin är ett högaktuellt exempel på en smygande kris som också tas upp i boken.

– Trots att regeringen och myndigheterna sedan många år pekat ut pandemier som ett av de största hoten och hade god kännedom om spridningen av covid-19 över världen agerade man senfärdigt. Man lät pandemin vara en smygande kris ända till mars 2020 då den plötsligt exploderade i en akut kris med förödande konsekvenser.

Förutom att definiera begreppet smygande kris och beskriva vilka utmaningar den leder till, ger boken exempel på åtta olika typer av smygande kriser och redogör för hur de har hanterats.

Senfärdigt agerande

Varför är det då så svårt att reagera i tid på en smygande kris? Magnus Ekengren menar att det handlar om svårigheten att föreställa sig hotets utveckling i tid och rum, det vill säga när kan det explodera och vilka kan de nationella och lokala konsekvenserna bli?

– ”Vi såg den komma, vi förstod, men agerade inte förrän vi kände den inpå huden i vårt dagliga arbete”, var kommentaren vi fick från flera håll när vi intervjuade tjänstemän och experter vid olika myndigheter om hanteringen av covid-19-pandemin, säger han.

Forskarna slogs av det faktum att experterna och ansvariga på regional nivå hade fakta, information och siffror på spridningen från andra länder, men det genererade inte handling.

– Kunskapen var alltför abstrakt och statisk för att förhindra den förträngningsmekanism som innebar att man tänkte: ”det händer inte här, i vårt eget land”. Det var inte förrän pandemin fick direkta effekter på det egna ansvarsområdet, eller när man på video och film såg de konkreta konsekvenserna i andra länder, som man fattade beslut och agerade. Och då var det ofta för sent, konstaterar Magnus Ekengren.

Kunskap som leder till handling

Han menar att resultaten indikerar att vi behöver ifrågasätta dagens vetenskap, eller i alla fall hur forskningen presenteras, eftersom den inte tycks uppbåda den förståelse som krävs för att undvika de långsiktiga hot vi står inför.

– Vi måste fundera över vilken typ av kunskap vi behöver för att utlösa ett agerande.

Eftersom man i smygande kriser inte på samma sätt som i akuta kriser känner sig tvingad att handla omedelbart krävs det en djupare, känslomässig förståelse och rädsla för vad som kan hända i framtiden.

– För detta behövs en ny typ av kunskap som bättre kan gestalta de långsamt verkande hoten och stärka vår föreställningsförmåga – ”det kan hända här”!

Ökat utbyte mellan vetenskap och praktik

Boken pekar på möjligheten av en vetenskaplig kunskap i högre grad baserad på krishanteringspraktikers ”know-how” och ”know-when”-förståelse av dessa krisers förlopp och utbrott.

En annan väg framåt är utvecklingen av internationella rapporter om krisutbrott grundade på ögonvittnesskildringar och återberättelser både från de som är direkt drabbade och från krishanterare på plats. Ett ökat utbyte mellan nationella tjänstemän, även under krisen, är ytterligare en möjlighet för att stärka föreställningsförmågan hos de som ännu inte drabbats på hemmaplan. En annan är användning av ny digital teknik för att modellera, illustrera och visualisera hotutvecklingen i tid och rum.

– Syftet är att frammana reaktioner kring potentiella konsekvenser för den egna regionen, det egna sjukhuset och den egna personliga situationen, på liknande sätt som akuta kriser gör.

Behovet av ömsesidiga lärdomar erhållna genom internationella krishanteringsövningar och samarbeten inom internationella organisationer, som EU, FN och WHO är stort, menar Magnus Ekengren, som också pekar på systemfel i det internationella krishanteringssystemet.

– Vårt samhälle är organiserat i stuprör, och det finns fortfarande en föreställning om att nationella gränser spelar roll i en gränsöverskridande kris. Det här är något vi måste vi bryta oss ut ur, annars kommer samma problem att återkomma om och om igen.

Josefin Svensson