”Nordeuropa blir Natos nya front”

Relationen mellan Ryssland och väst är elefanten i rummet när forskare vid Försvarshögskolan undersöker hur vi i Sverige och våra nordeuropeiska grannländer har förändrat våra försvarsmakter under 2000-talet.

Forskningsprojektet tar avstamp i perioden efter 11 september-attackerna i USA 2001 och analyserar de nordeuropeiska ländernas försvarspolitiska utveckling fram till i dag. Vladimir Putins administration och den successivt ökande aggressiviteten i den ryska utrikes- och säkerhetspolitiken är en viktig del av analysen.

– Vi tittar också på Nato, som har tagit fram olika strategiska koncept och rekommendationer under den här perioden och därmed skapat ett förändringstryck inte bara på enskilda medlemmar utan även på partnerländer, säger Håkan Edström, överstelöjtnant och docent i statsvetenskap. Han genomför projektet i samarbete med Dennis Gyllensporre, generallöjtnant och docent i statsvetenskap.

Länderna som ingår i analysen är förutom Sverige, Norge, Danmark och Finland även Estland, Lettland, Litauen, Tyskland och Polen.

– På det här viset får vi med hela Östersjöregionen och kan följa de enskilda länderna, säger Håkan Edström.

Spänningar i stormaktsrelationer påverkar Nato

Även den försvarspolitiska utvecklingen i EU, bland annat inom ramen för European Defence Agency (EDA), samt den interna processen inom Nato finns med i analysen.

Efter 11 september-attackerna var det fredsfrämjande operationer, terroristbekämpning och insatser utanför Natoländernas egna territorier som dominerade alliansens agenda.

– Efterspelet från 11 september-attackerna var alla medlemsländer med på, men i samband med kriget i Irak uppstod splittringar inom Nato, som vi även har sett under den arabiska våren. Det handlade bland annat om vem som ska ta ledartröjan och hur man ska agera i olika frågor.

Spänningar i stormaktsrelationerna och förhållandet mellan Nato och EU har skapat ett förändringstryck inom organisationen.

– Vi försöker fånga det här, bland annat genom att gå tillbaka till Natos stadga – Washingtonfördraget – och resonemanget kring de olika artiklarna som ingår där. Men vissa områden som rör Natos kollektiva försvar är omgärdade av sekretess, och det är därför svårt att komma åt hur den gemensamma försvarsplaneringen ser ut i dag, säger Håkan Edström.

Analys av försvars- och säkerhetsstrategier

Forskningen baseras framför allt på analyser av de olika ländernas försvars- och säkerhetsstrategier och hur de formats under perioden.

– Vi tittar på ländernas individuella åtgärder och hur de kan kopplas till Natos agenda. Hur bidrar den kollektiva strävan att vara krigsavhållande och vad gör de kopplat till det nationella försvaret när det handlar om att återställa säkerhet?, till exempel.

Även det senare årets händelser med Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina finns med i analysen, men här har det varit en utmaning att få fram textmaterial att utgå ifrån.

– När det gäller händelseutvecklingen efter 11 september-attackerna och Rysslands agerande i Georgien 2008 och på Krim 2014 har vi gott om material, men för att fånga vad som hänt det senaste året har vi samlat in rapporter från respektive länders försvarsattachéer, som leder vidare till medierapportering, analyser och vad som sägs i ländernas parlament, och så vidare.

Vilken roll får Sverige i Nato?

Forskningsprojektet ska resultera i en bok som planeras att ges ut under 2024 vid Georgetown University Press.

– Förutom att presentera forskningsresultaten kommer vi även att spekulera framåt. Här menar vi att Nordeuropa i och med Sveriges och Finlands förestående medlemskap inte längre kommer att ses som ett flankområde utan blir Natos nya front mot Ryssland, säger Håkan Edström.

Han menar att vi måste fundera på hur Ryssland kommer att agera långsiktigt på Natoutvidgningen, och vad det får för konsekvenser för försvarsplaneringen både inom organisationen och i medlemsländerna.

– Vi måste också fundera på vilka roller vi får i Nato. Det är troligt att Finland, med sin långa gräns mot Ryssland, precis som Norge blir ett land som tar emot militära resurser från andra länder, till skillnad från Danmark som tillhandahåller sina militära förmågor utanför landets gränser, men vilken roll får Sverige?

Förutsättningarna för försvarsplaneringen har förändrats

Han pekar också på att Sveriges senaste försvarsbeslut från 2020 är baserat på antaganden som totalt förändrats under det senaste året.

– När man drar i gång en försvarsplaneringsprocess brukar man säga att hotbilden består av tre aspekter; motståndarens politiska vilja att använda våld, motståndarens militära kapacitet och geografiska faktorer.

2020 bedömde man att motståndarens, det vill säga Rysslands, politiska vilja att använda våld var låg, trots att man sett aggressionerna i Georgien och på Krim. Den militära kapaciteten bedömdes vara hög och de geografiska förhållandena, Sveriges strategiska djup, sträckte sig till Östersjöns mitt.

Knappt två år senare, i och med invasionen av Ukraina, blev det tydligt att Rysslands politiska vilja att använda våld var väldigt hög. Landets militära kapacitet var däremot inte alls hög, och i och med Sveriges och Finlands förestående Natomedlemskap sträcker sig det strategiska djupet inte längre till Östersjöns mitt utan till Rysslands västgräns.

– Våra materielförsörjnings- och personalförsörjningsplaner är tagna utifrån helt andra premisser än dagens situation eftersom de tre grundläggande aspekterna har förändrats helt. Innan vi är Natomedlemmar vet vi inte heller hur de ser på vårt medlemskap och vilken riktning de anser att vår transformation ska ta för att vi ska kunna bidra till det kollektiva försvaret. Det här är aspekter vi behöver ta med i vår försvarsplanering.

Håkan Edström menar att vi måste koppla vårt strategiska tänkande till att vi inte längre är ett flankområde utan en front.

– Hela det strategiska landskapet blir annorlunda och vi måste hänga med i förändringen.

Josefin Svensson