Nobuo Hayashi och folkrätt

Nobuo Hayashi är före detta advokat vid åklagarmyndigheten vid Internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien och han beskriver undervisning som delaktighet i en tankeprocess där man får syn på verkligheten med nya ögon och vässar varandras sinnen.

Nobuo Hayashi är ansvarig för masterprogrammet Internationell folkrätt och han kommer att vara med dig genom hela programmet som kursansvarig, lärare, handledare och examinator.

Berätta gärna lite om din bakgrund och dina första akademiska steg

– Jag växte upp i Tokyo, men ett år som utbytesstudent i Nya Zeeland väckte en önskan om att studera vidare utomlands och arbeta internationellt. Det gav mig helt nya perspektiv och när jag kom tillbaka till Tokyo kändes den välbekanta miljön lite kvävande. Så jag sökte till ett universitet i USA där jag började läsa internationella relationer och senare internationella relationer i Washington D.C. och på den vägen är det.

När och varför började du på FHS?

– Jag började på FHS 2020. Jag kom från International Law and Policy Institute i Oslo där jag arbetade som senior rådgivare. Jag hade letat efter en möjlighet att kombinera forskning och undervisning i internationell rätt. Jag kände till Centrum för internationell rätt och folkrätt på FHS sedan tidigare. När jag såg jobbannonsen visste jag att miljön här skulle ge mig möjlighet att utvecklas. Om min erfarenhet och kompetens dessutom skulle kunna komma till nytta och tillgodose centrumets behov så skulle det vara toppen.

Vad är det i FHS:s akademiska miljö som passar dig?

– Jag specialiserar mig bland annat på krigets lagar (Law of Armed Conflict - LOAC), internationell straffrätt, lagen om användning av väpnat våld (jus ad bellum), internationell vapenrätt och allmän folkrätt. Med mina forskningsområden och min undervisning erbjuder FHS en oslagbar miljö där teori möter praktik. Vid en vanlig juridisk fakultet finns det ofta likasinnade som talar ditt yrkesspråk men på FHS finns dessutom personer som genomför det som ryms inom det som regleras av LOAC i krig.

Vad är det som fascinerar dig med folkrätt - och varför borde dina studenter vara lika fascinerade?

– Jag är fascinerad av motsättningen mellan å ena sidan konflikter som innebär kaos och oordning, och å andra sidan hur vi sedan urminnes tider har försökt bringa ordning i detta kaos med hjälp av lagar. Detta är ett tidlöst dilemma, och då blir det självklart att man behöver studera LOAC.

– Det finns också en aspekt av juridiken som många av oss missar. Vi förknippar ofta lag med verkställighet och sedan verkställighet med bestraffning. Denna koppling är faktiskt så stark att vissa anser att regler inte kan anses vara lagar om de som bryter mot dem inte straffas. Men lagar har en tydligt beteendeformande funktion. Det är ofta så att pliktskyldiga personer följer lagar frivilligt eller till och med omedvetet. Om det (också) är en del av vad som gör lag till lag, så är det möjligt att LOAC också har och fyller en beteendeformande funktion, en möjlighet som är väl värd att studera enligt min mening.

I din akademiska forskning arbetar du med två huvudteman. Berätta om det första:

– Det första temat handlar om utveckling av vår strategiska, etiska och juridiska förståelse av ärliga fel på slagfältet under de senaste åtta decennierna och i framtiden.

– I juli 2023 avslutade jag redigeringen av en tvärvetenskaplig antologi på detta tema. Den heter Honest Errors? Combat Decision-Making 75 Years After the Hostage Case (Asser/Springer, September 2023) och i denna volym görs en kritisk granskning av ödeläggelsen av Nordnorge under andra världskriget och gisslanrättegången i Nürnberg 1948. Lothar Rendulic, den tyske befälhavare som beordrade förstörelse av regionen och tvångsevakuering av alla dess invånare för att hindra en befarad sovjetisk invasion, åtalades för krigsförbrytelser för sina beslut. Även om Röda armén i själva verket aldrig förföljde de tillbakadragande tyska styrkorna genom Nordnorge, förklarade Rendulic hur han uppriktigt trodde att hans agerande vid den tidpunkten var motiverat ur ett militärt perspektiv. Domarna instämde och konstaterade att Rendulics agerande må ha varit felaktigt men inte brottsligt. Hans frikännande gav upphov till den så kallade "Rendulic-regeln". Denna regel, som nu allmänt betraktas som en sedvanlig LOAC-princip, varnar för att beslut som fattas på slagfältet under svåra omständigheter och med begränsad information inte får omprövas i efterhand.

– Vår antologi har kapitel som är skrivna av Skandinaviens ledande historiker inom andra världskriget. Deras banbrytande studier av nytt arkivmaterial visar att Rendulic i själva verket inte ansåg att en total ödeläggelse och total evakuering av regionen var militärt nödvändig. Denna upptäckt leder också till betydande tvivel när det gäller gisslandomen och undergräver Rendulics frikännande. Våra juridiska kapitel innehåller resonemang från några av dagens främsta internationella jurister från Australien och USA. De avslöjar brister i gisslanrättegången, reflekterar över Rendulic-regelns betydelse inom den moderna tolkningen av LOAC, och skärper vår förståelse av det så kallade reasonable commander-testet och misstaget att försvara fakta i internationell straffrätt. I vår samling finns även bidrag inom militärstrategi, rättsfilosofi och militäretik. Dessa skrifter visar hur, trots de exempellösa framstegen inom militär teknik, mänskligt omdöme, empatilösa slagfält och institutionell partiskhet kan leda till felbeslut och oavsiktliga skador i krig.

– Gisslanrättegången har funnits i mina tankar ända sedan jag började arbeta med militär nödvändighet i slutet av 1990-talet. Tankar på en tvärvetenskaplig antologi slog mig direkt när jag flyttade till Oslo 2006. Men det var först när jag började arbeta på FHS som jag fick möjlighet att förverkliga denna idé - vilket kräver tid, tålamod och uthållighet. Så jag utvecklade projektet och skapade ramarna, rekryterade en medredaktör och satte ihop ett internationellt team med historiker, jurister, strateger och moralfilosofer, fick ett erbjudande från Asser/Springer om publicering och samordnade forskning, utarbetande och redigering.

Varför anser du att denna forskning är viktig?

– Eftersom den tvingar oss att revidera vedertagna uppfattningar om ödeläggelsen av Nordnorge, Rendulics frikännande i Nürnberg och ursprunget till en viktig LOAC-regel som är uppkallad efter generalen själv. Vissa av våra resultat väcker också tidlösa frågor, som vad det innebär att ett skadligt misstag är både ärligt och rimligt i strid, och hur de institutionella fördomarna i en militär organisation kan hindra dess befälhavares förmåga att vara ärliga och rimliga i sina beslut. Införandet av artificiell intelligens (AI) på slagfältet kan tvinga oss att omvärdera själva begreppet "ärliga fel" i beslutsfattandet i strid.

Vad handlar ditt andra forskningstema om?

– Mitt andra forskningstema studerar förhållandet mellan humanitära krav, å ena sidan, och utveckling, tillämpning och bedömning av LOAC, å andra sidan. Jag arbetar på att utveckla min monografi med titeln Military Necessity: The Art, Morality and Law of War (Cambridge University Press, 2020). I den boken har jag gjort ett antagande att vissa kategoriska LOAC-regler (t.ex. att alla krigsfångar måste återföras till sitt hemland efter att striderna är över) kan åsidosättas om humanitära krav så kräver (t.ex. att krigsfångar inte får återföras mot sin vilja). Jag har också teoretiserat kring situationer där det kanske inte räcker att göra vad reglerna tillåter (t.ex. att man får döda, skada eller tillfångata fiendesoldater), fast på ett mer kontroversiellt sätt, om det strider mot humanitära krav (t.ex. att man inte får döda fiendesoldater om man kan skada dem, och man får inte skada dem om man kan ta dem till fånga). Det finns forskning som ger vissa förklaringar till sådana scenarier. Förklaringarna har dock hittills varit ytliga och fragmentariska. En mer robust och strukturerad redogörelse för humanitära krav och hur deras samspel med LOAC ser ut har ännu inte framkommit.

– Jag har sedan en tid tillbaka arbetat på en lång artikel på detta tema. Jag har studerat slutfasen av Koreakriget 1952–1953 när Förenta nationernas kommando (UNC) kämpade för att avgöra ödet för tiotusentals nordkoreanska och kinesiska krigsfångar som befann sig i dess förvar. Många av dem gick med på att återvända, men många vägrade. 1949 års tredje Genèvekonvention om krigsfångars behandling trädde i kraft 1950. I artikel 118 i Genèvekonventionen föreskrivs i första stycket att "krigsfångar skall friges och återsändas utan dröjsmål efter det att de aktiva stridigheterna har upphört". Inget undantag lades till denna bestämmelse, delvis för att författarna inte ville att de långa förseningarna i återsändandet av axelmakternas fångar efter andra världskriget skulle upprepas. Mot denna bakgrund var FN:s ledning tvungna att besluta om de skulle följa artikel 118 genom att återföra alla fångar, om nödvändigt med tvång, eller om de skulle åsidosätta regeln genom att låta ovilliga stanna i Sydkorea eller bosätta sig någon annanstans.

Hur skulle vi hantera liknande dilemman idag, med moderna internationella lagar om mänskliga rättigheter?

– Idag skulle vi inte ha några större svårigheter att lösa detta dilemma genom att tolka artikel 118 utifrån fångars mänskliga rättigheter. Modern internationell människorättslagstiftning skyddar personer mot att skickas till platser där de riskerar förföljelse (den så kallade principen om icke-utvisning). Samma skydd gäller för dagens flyktingar och asylsökande. Vi är helt överens om att krigsfångar i nutida konflikter omfattas av icke-utvisning. I början och mitten av 1950-talet kunde dock FN:s kommando inte använda sig av denna princip eftersom den ännu inte existerade. I stället tvingades FN:s befälhavare att välja mellan å ena sidan den lag som tvingar till återförande av fångar utan undantag, och å andra sidan tungt vägande - faktiskt tvingande - humanitära skäl för att inte återföra dem i lämpliga fall. De valde det senare alternativet.

– Jag anser att denna händelse belyser två viktiga punkter i samspelet mellan humanitära krav och LOAC. För det första kan denna lag, liksom alla andra rättsakter, inte förutse och lagstifta för alla eventualiteter i förväg. I synnerhet kan lagar inte föregripa framtida konflikter med motsägelsefulla moraliska krav genom att helt enkelt anta kategoriska regler. För det andra är det möjligt att humanitära krav i krigstid är en särskilt tungt vägande typ av moraliska krav som ibland kan motivera avvikelser från rättsliga skyldigheter. Genom att studera dessa normativa interaktioner försöker jag i min artikel lägga grunden för en teori om humanitet och LOAC som i slutändan kompletterar den teori om militär nödvändighet som jag utvecklade tidigare.

– Att belysa samspelet mellan humanitet och LOAC är viktigt eftersom vi måste förstå att det är möjlighet att en persons medfödda känsla för humanitet i vissa situationer kan - eller till och med bör - ha företräde framför att strikt följa lagen. Samtidigt måste detta förtydligande göras med försiktighet, så att det inte blir en förevändning för ohämmade lagförvrängningar och lagbrott i humanitetens namn.

Vilka är några av de möjliga praktiska tillämpningarna eller konsekvenserna av dina forskningsresultat som samhället kan ha nytta av?

– Jag ser två konkreta praktiska tillämpningar eller konsekvenser som vår antologi Honest Errors kan få. Till att börja med har den Internationella brottmålsdomstolen (ICC), trots att den inrättades för mer än tjugo år sedan, ännu inte prövat något mål där en tilltalad har åberopat ett sakfel enligt artikel 32.1 i domstolens stadga. I denna artikel framgår inte vad som utgör ett giltigt misstag i fråga om de faktiska omständigheterna. I vår antologi hävdas att den tilltalades faktafel bör vara både ärligt (dvs. subjektivt ärligt såvitt avser den tilltalade själv) och rimligt (dvs. objektivt rimligt såvitt avser den opartiske betraktaren) för att utgöra ett giltigt försvar mot åtal för internationell brottslighet. Dessa slutsatser kan mycket väl komma att påverka den framtida inriktningen av ICC:s rättspraxis avseende åberopande av faktafel.

– Under det senaste decenniet har användning av AI i beslutsfattande i strid blivit föremål för en livlig debatt. Frågan omfattar ett brett spektrum av AI-användning, allt från snabb och storskalig dataanalys som stöd för mänskliga beslutsfattare till användning av dödligt våld som beslutas helt autonomt och utan mänsklig övervakning. Det är mycket troligt att beslut på slagfältet kommer att vara behäftade med fel även med fullständig AI-autonomi. Om sådana fel orsakar skada kommer ärligheten och rimligheten i dessa fel - mänskliga eller andra - att ha en framträdande roll i frågor om skuld. Vår antologi har en ganska god chans att kunna göra en konkret skillnad där.

– När det gäller humanitet och LOAC kan mina resultat belysa hur befälhavare agerar på sina humanitära impulser under strid, statliga företrädare formulerar krigsregler och jurister (t.ex. juridiska rådgivare, åklagare, försvarsadvokater, domare) hanterar bristande efterlevnad av lagen baserat på humanitet.

– För det första har humanitet intagit en omtvistad plats i krigföringen. För vissa innebär måttfullhet bara att krigen förlängs och att deras totala lidande förvärras till följd av detta. Andra insisterar på att även krigare ser det inneboende värdet i att begränsa specifika skador och att förkorta konflikter genom brutalitet inte gynnar mänskligheten. Min forskning kommer att visa när och hur soldater känner medmänsklighet i krigföring och beslutar om hur de ska bete sig.

– För det andra sägs det ofta att stater kompromissar mellan militär nödvändighet och humanitet i de LOAC-regler som de följer. Vad det innebär exakt är dock fortfarande oklart. Mitt arbete strävar efter att ge ursprungliga insikter i frågan, åtminstone ur mänsklighetens synvinkel (jag har redan gjort det ur den militära nödvändighetens synvinkel).

– För det tredje, om humanitära krav i vissa situationer skulle motivera att man avviker från LOAC, måste villkoren för detta tydligt anges. Jag har för avsikt att formulera dem på ett sådant sätt att de kan tolkas korrekt och tillämpas praktiskt av tjänstemän inom rättsväsendet.

– Förhoppningsvis kommer min forskning om ärliga misstag och mänsklighet att bidra till att klargöra de moraliska och juridiska parametrar som samhället förväntar sig att militären ska förhålla sig till när de fattar viktiga beslut.

Anser du att din forskning påverkar din undervisning eller tvärtom?

– Tematiskt sett påverkar min forskarutbildning och min avancerade forskning varandra. När jag undervisar en LOAC-kurs på masternivå innehåller modulen om grundläggande principer vanligtvis några av de ursprungliga insikterna från mitt arbete med militär nödvändighet och humanitet. Tack vare antologin Honest Errors har jag också för avsikt att införa ett nytt moment om faktafel som försvar i min kurs i internationell straffrätt. Omvänt kan studenternas feedback på "idéer under utveckling" som testats genom undervisning ibland direkt påverka mitt forskningsresultat. Detta hände till exempel när en magisterstudent ifrågasatte min dåvarande preliminära ståndpunkt att avsaknaden av militär nödvändighet är tillräcklig för att avlegitimera alla krigiska handlingar. Efter hennes inlägg omvärderade jag min syn på saken och utvecklade en diametralt motsatt teori - dvs. att enbart avsaknad av militär nödvändighet aldrig kan avlegitimera en krigshandling - i slutändan.

Hur skulle du säga att dina studenter gynnas av att komma i kontakt med forskning?

– Jag anser att den största fördelen som studenterna får av att komma i kontakt med forskning är att de får möjlighet att förhålla sig kritiskt till genomtänkta åsikter. Att bekanta sig med material, metoder och argument som används för forskning hjälper dem att lära sig att tänka självständigt, att utan att vara rädd för att uttrycka enighet där det är rimligt och oenighet där det inte är rimligt, och att tydligt formulera sina åsikter i frågan.

Berätta om hur du ser på undervisning:

– Jag vill undervisa eftersom jag tycker att det är intellektuellt mycket tillfredsställande att resonera och ta itu med problem tillsammans med mina studenter. Undervisning för mig är först och främst en plattform där jag testar min egen förståelse av ämnet och min förmåga att formulera idéer inför en publik som kan ha olika erfarenheter och perspektiv på vår värld.

– Jag ser undervisning som en principfast, kompromisslös och interaktiv tankeprocess där mina studenter och jag konfronterar våra fördomar, ifrågasätter konventionell visdom, omprövar våra mest grundläggande antaganden om det organiserade samhället och tar en ny titt på verkligheten. Undervisning handlar alltså inte om att försöka få studenterna att acceptera min ståndpunkt. Det handlar snarare om att skärpa varandras sinnen.

– Jag vill tro att mina studenter uppfattar mig som en engagerande, öppen och intellektuellt ärlig lärare. Jag anser att det är mitt ansvar att ge studenterna de färdigheter och det självförtroende som krävs för att inte ta allt som står i ett rättsligt instrument, sägs av någon tyckare eller finns i en dom för givet. Vad som är viktigt, enligt min mening, är att de behandlar källor och auktoriteter som början, snarare än slutet, på sin egen intellektuella resa. Jag strävar efter att mina studenter ska skapa sig en vana att tänka kritiskt och vara starka metodologiskt. Inget gläder mig mer än att se dem utveckla och tillämpa detta i sin yrkesutövning.

På tal om yrkesverksamhet, du tror verkligen på att "mogna sent ...”

– Ja, jag anser mig faktiskt också ha blommat ut sent. Jag tog två sabbatsår mellan high school och college, tillbringade tio år på universitetet innan jag började mitt första riktiga jobb, nästan tjugo år - till och från - med att avsluta min doktorsexamen, och mer än fyrtiofem år med att bestämma mig för att bli förälder. Båda mina nuvarande forskningsprojekt löper över flera år.

– Även om det varit frustrerande ibland kan jag nu ärligt säga att jag uppskattar mitt livs utvikningar. Att ta tid att fundera har hjälpt mig att förstå konsekvenserna av vad jag väljer att göra eller inte göra, och jag ser ett värde i det jag gör nu som jag inte skulle ha sett om jag hade gjort det tjugo år tidigare. Jag känner också hur de år som jag har bott här påverkar hur jag ser på forskning och undervisning. För mig är kvaliteten på resonemangsprocessen viktigare än hur välgrundad slutsatsen är.

– Jag är medveten om att det inte är alla som blommar ut sent i livet. Alla möjliga omständigheter och drivkrafter kan göra det mindre attraktivt eller genomförbart. Om någon upplever att han eller hon håller på att blomma ut sent i livet skulle jag säga att det är bara att välkomna det. Ta tid på dig.

Mer om det internationella masterprogrammet Internationell operativ juridik