Totalförsvar

Försvaret av Sverige är en fråga för hela samhället och alla som bor i landet. All verksamhet som behövs för att förbereda landet för krig kallas för totalförsvar och består av militärt försvar och civilt försvar.

Vad innebär totalförsvar och totalförsvarsplikt?

Totalförsvaret ska genom god planering, samverkan och samordning skapa maximal försvarseffekt. Totalförsvaret är inte en myndighet eller organisation utan är indelat i militär verksamhet (militärt försvar) och civil verksamhet (civilt försvar) som bedrivs av bland annat statliga myndigheter, kommuner, regioner, näringsliv och frivilliga försvarsorganisationer. För att stärka Sveriges försvarsförmåga kan beredskapen höjas. Höjd beredskap är ett samlingsnamn för beredskapsnivåerna "skärpt beredskap" och "högsta beredskap". Om Sverige är i krig råder högsta beredskap och då är totalförsvar all samhällsverksamhet som ska bedrivas.

Sveriges totalförsvarsplikt gäller för alla medborgare mellan 16 och 70 år. Plikten kan bestå av uppgifter inom Försvarsmakten, eller inom det civila försvaret.

Alla totalförsvarspliktiga kan bli krigsplacerade. Att bli krigsplacerad innebär att du måste utföra ett särskilt uppdrag vid krig.

Militärt försvar

Det militära försvaret består av Försvarsmakten inklusive Hemvärnet samt ett antal andra myndigheter som har till huvuduppgift att stödja det militära försvaret. Försvarsmakten försvarar vårt territorium och våra gränser. Det militära försvaret ska ha förmåga att

• försvara Sverige mot väpnat angrepp
• hävda Sveriges territoriella integritet samt värna suveräna rättigheter och nationella intressen i Sverige och utanför svenskt territorium i enlighet med internationell rätt
• främja vår säkerhet samt förebygga och hantera konflikter och krig genom att i fredstid genomföra operationer på vårt territorium och i närområdet samt delta i internationella fredsfrämjande insatser
• skydda samhället och dess funktionalitet genom att med befintlig förmåga och resurser bistå övriga samhället i såväl fred som vid höjd beredskap.

Civilt försvar

Det civila försvaret omfattar hela samhället och bedrivs av många olika aktörer; centrala myndigheter (såsom bevakningsansvariga myndigheter och länsstyrelser), kommuner, regioner, näringslivet och frivilliga försvarsorganisationer.

Målet för det civila försvaret är att

• värna civilbefolkningen
• säkerställa de viktigaste samhällsfunktionerna
• upprätthålla en nödvändig försörjning
• bidra till det militära försvarets förmåga vid väpnat angrepp eller krig i vår omvärld
• upprätthålla samhällets motståndskraft mot externa påtryckningar och bidra till att stärka försvarsviljan
• bidra till att stärka samhällets förmåga att förebygga och hantera svåra påfrestningar på samhället i fred, och
• med tillgängliga resurser bidra till förmågan att delta i internationella fredsfrämjande och humanitära insatser.

Höjd beredskap

För att stärka landets försvarsförmåga kan beredskapen höjas. Höjd beredskap är antingen skärpt beredskap eller högsta beredskap.

Vid höjd beredskap kan delar av eller hela totalförsvaret mobiliseras. Om Sverige är i krigsfara eller om det råder sådana utomordentliga förhållanden som är orsakade av att det är krig utanför Sveriges gränser, får regeringen besluta om skärpt eller högsta beredskap. Om Sverige är i krig råder högsta beredskap.

Krisberedskap

Krisberedskap syftar till att stärka samhällets förmåga att före­bygga och hantera kriser och olyckor i fredstid och att upprätthålla kontinuiteten i samhällsviktig verksamhet vid stora påfrestningar. Med samhällsviktig verksamhet avses verksamhet, tjänst eller infrastruktur som upprätthåller eller säkerställer samhällsfunk­tioner som är nödvändiga för samhällets grundläggande behov, värden eller säkerhet. Genom risk- och sårbarhetsanalyser och kontinuitetshantering stärks samhällets förmåga att förebygga, motstå och hantera samhällsstörningar.

Krisberedskapssystemet bygger på följande principer:

• Ansvarsprincipen – att den som har ansvar för en verksamhet i normala situationer också har motsvarande ansvar vid störningar i samhället.
• Närhetsprincipen – att samhällsstörningar ska hanteras där de inträffar och av de som är närmast berörda och ansvariga.
• Likhetsprincipen – att aktörer inte ska göra större förändringar i organisationen än vad situationen kräver. Verksamheten under samhällsstörningar ska fungera som vid normala förhållanden, så långt det är möjligt.